Det är den urbana medelklassen som nu väljer klasstillhörighet och föraktar oliktänkande. Allt medan folket väljer nationen för att värna gemenskap, välfärd och trygghet.

I en åttasidig valanalys lyfter Johan Hakelius flera intressanta poänger i Fokus (nr 37). Han tar upp det förakt som den urbana medelklassen visar dem som inte har sitt på det torra, som inte lever i trygga bostadsområden, som inte har anställningstrygghet till pensionen. Dessa välbeställda grupper anser sig vara klasslösa, och därför ser de inte sin egen hållning för vad den är: skoningslöst klasshat.

Vi ser tecken på en återgång till början av 1900-talet då kampen för arbetarnas rösträtt motarbetades eftersom de inte ansågs kunniga nog för att få delta i den politiska maktutövningen.

”Det styrande etablissemanget har återigen börjat basera sin kollektiva identitet på klass, utan att riktigt veta om det.”

Hakelius pekar på att arbetarklassen övergav klasskampen eftersom den var kontraproduktiv och inte skapade stabila samhällen. Det gjorde däremot nationalismen, ”eller åtminstone medborgarskap i en nationalstat [som] trumfar klasstillhörighet.”

Allt det som är det mest svenska av allt – den svenska modellen och välfärdsstaten – är byggt på nationalismens grund.

”Ur den nationella gemenskapen gick det att bygga socialförsäkringssystem och skattefinansierad vård”, medan klasskamp inte gav något för arbetarna.

I globaliseringens tidevarv är det istället de bättre bemedlade som gör klasstillhörighet till det centrala, så att de kan slita sig loss från de nationella skyldigheterna. Därmed kan man återgå till den livsstil som adeln hade före demokratins genombrott.

Går det då inte ha en mildare form av nationell gemenskap? USA kombinerar en stark (men avtagande) patriotism med en idébyggd nation. Men den skapar så svag gemenskap och sammanhållning att den inte orkar bära en välfärdsstat av svenskt format. Eftersom gemenskapen är svag, blir också skatterna och välfärdsstaten liten.

”Det är just det klass eller nation handlar om: att vara del av en förpolitisk gemenskap. Något som möjliggör politiska beslut, eftersom den grundläggande samhörigheten, solidariteten, är så stark att kollektiva beslut som går emot ens egen vilja, ändå upplevs som legitima.”

Ju mindre samhörigheten är, desto mindre kan staten göra. För många är det positivt med mindre stat, men man glömmer då bort att Sverige idag har en omfattande välfärdsstat. Man måste välja: omfattande välfärdslöften och liten invandring, eller stor invandring och avvecklad välfärdsstat.

Jag har tolkat det som att vänsterliberala etablissemang ljuger, att man i utopisk villfarelse vill nå något som är omöjligt. Men Hakelius menar att de är djupt okunniga om innebörden av sin egen politik.

”En viss sorts liberaler har svårt att förstå det här. De tror att politiken börjar direkt med idéer, argument och beslut, inte med en grundläggande gemenskap. Det är som att tänka sig en pjäs utan scen, manus och rollfigurer.”

Vänsterliberaler förstår inte att politik måste ”börja i en punkt utanför sig själv”.

Och eftersom de inte förstår, genomför de en politik som bryter ner institutionerna, rättsstaten och undergräver demokratin. Det räcker att säga ”gymnasielagen”, för att exemplifiera.

Eller som Hakelius mer diplomatiskt skriver: Det antinationella är en värdering ”som direkt träffar grunden för demokratin och välfärdsstaten”.

Eftersom både S och M och deras stödpartier står för det antinationella blir Sverigedemokraterna alternativet för dem som inte vill bryta sönder samhället och störta de svenska värderingarna i gruset.