Kanske ska SD rösta för Löfven som statsminister så att allianspartierna får ta på sig dumstrutarna. Sedan kan man rösta ned den nya regeringens budget. Fult? Nej inte med tanke på hur SD behandlats. Hut går hem!
Det pågående eftervalsspelet är pinsamt och förskräckande. Vad har det för betydelse om de rödgröna (S,MP, V) eller den så kallade Alliansen (M, C, KD, L) blir störst när valräknandet är över?
Denna ”uppdelning” är en reminiscens från den förödande Decemberöverenskommelsens tid då det icke-socialistiska politiska etablissemanget skänkte bort regeringsmakten och svek sina väljare å det grövsta. Nu när DÖ är död, cirklar fortfarande de bägge blocken runt DÖ:s principlöshet som en flock hyenor på savannen kring ett kadaver.
Att även den traditionella borgerligheten agerar så, beror på att man åter bundit ris åt egen rygg genom att förklara närmare 20 procent av svenska folket och lika stor andel av riksdagens ledamöter för en nullitet, något som inte finns.
Löfven trumpetar att blockpolitiken är död och bör begravas. Denna officiella ståndpunkt är inte sprungen ur eftertanke och moral, utan av att Löfven gjort nödvändigheten till en dygd.
Han vet innerst inne att snaran är åtdragen kring hans hals. Hans enda chans är att skrämma allianspartierna att betrakta närmare 20 procent av parlamentets ledamöter som oberörbara, drabbade av spetälska eller böldpest.
Löfven vill domptera allianspartierna i kraft av nedärvd vana och maktfullkomlighet. Han talar, osammanhängande som vanligt, om parlamentets okränkbarhet men menar då endast de ”rödgrönas” representanter i förhållande till ”alliansens”. Det är inte att acceptera parlamentarism och respekt för folkets vilja.
Det är socialdemokratisk ren och skär maktpolitik som är ett barn av många år av närmast hegemonisk ställning i svensk politik, understödd av LO-ledningen i strid med vad sannolikt en majoritet av dess medlemmar önskar.
Två stelfrusna maktcentra ”von gestern” som vägrar se att den politiska terrängen har ändrats, att gårdagens värld inte längre är.
Jag kom att tänka på Jan Björklunds fula gest i en av valdebatterna där han överlämnade en bok till Jimmie Åkesson att läsa, nämligen Die Welt von gestern (”Världen av i går”) skriven av den judiske författaren och dramatikern Stefan Zweig som flydde sin hemstad Wien när nazisterna tog över.
Björklund spelade bildad – jag antar att han saknar vittgående akademiska meriter – och nu under den aktuella debatten fick han även utlopp för sina mobbar instinkter. Björklund har fått nazismen på hjärnan liksom skojarhistorikern Henrik Arnstad snöat in på fascismen och Mattias Gardell på islamofobi. Med detta sagt kan ovanstående bok varmt rekommenderas då den är ett rörande tidsdokument och en mycket tragisk historia där Zweig till slut tar sitt liv på flykt i Brasilien.
Att tro att Socialdemokraterna skulle understödja en alliansregering är över hövan naivt och kommer inte att ske. Alliansen kan ju knappast föreslå en statsministerkandidat för talmannen om man inte är säker på att ha en majoritet i riksdagen bakom sig. Att chansa på att Sverigedemokraterna, utan samtal, skulle förbinda sig att rösta på en sådan kandidat är mer riskfyllt än att spela rysk roulett med en revolver laddad med endast en patron av sex. Om man tar en sådan chans och misslyckas då är demoraliseringen total.
Det mest logiska vore, med tanke på riskdagens sammansättning, att Moderaterna och Kristdemokraterna kunde gå till talmannen och säga att de som regeringspartier har aktivt stöd av cirka 59 procent av riksdagens ledamöter. Det förutsätter naturligtvis att de släpper prestigen och förhandlar med SD om att stödja dem. För Löfven återstår då att meddela att han som potentiell statsminister har cirka 41 procnent av riksdagens ledamöter bakom sig (S, MP, V).
Någon måste bryta dödläget. När det gällde den smaklösa Decemberöverenskommelsen var det KD:s Sara Skyttedal som hade ”cojones”. Kanske Ebba Bush Thor kan ta intryck av detta hjältemod och låta sitt parti ännu en gång rädda Sverige från politiska tokerier.
Om ingenting konstruktivt händer fram till statsministeromröstningen kanske det bästa SD kan göra är att rösta för Löfven som statsminister utan några som helst överläggningar eller ”krav” varvid allianspartierna får ta på sig dumstrutarna. Sedan kommer politikens vardag och då kan ju allianspartierna knappast bli stödtrupp till Löfven då han ju själv sagt att han och socialdemokratin inte under några förhållanden kan agera stödtrupp för en alliansregering.
Betalt kvitteras således och SD kan då med en knäpp på fingrarna rösta ned den nya regeringens förslag och framtvinga en regeringskris och i förlängningen ett extra val. Fult? Nej inte med tanke på hur SD behandlats och ignorerats av såväl socialdemokratin som alliansen. Hut går hem!
Det är knappast SD som bär skulden till att vi hamnat i den nuvarande låsta situationen. Om knuten inte kan lösas upp på ett civiliserat sätt får det bli som med den Gordiska dito, ett Alexanderhugg med svärdet!