Enligt SVT får man inte, som svar på frågan varför migranter har svårt att få jobb, säga att de ”inte passar in i Sverige”. Det är ”nedsättande”, enligt bolaget. Men det gör ju all samhällsdebatt omöjlig.

Detta innebär ju att man inte med ett ord får kritisera den förda migrationspolitiken, enligt SVT. Migranter har ju de facto betydligt högre arbetslöshet än andra. Hur detta kommer sig och vad som ska göras åt det, blir nu med automatik ”nedsättande” och förbjudet att diskutera i public service, enligt den tolkning SVT-ledningen gör.

Samtidigt som public service är extremt finkänslig åt ena hållet, är man inte alls angelägna om att granska övergrepp och sabotage mot en öppen debatt som begås runt om i landets no-go-zoner. Något som Samtiden rapporterar om, senast från Trollhättan: Prejade och förföljda i no go-zonen Kronogården (7/9), Segregerad stad där klanerna styr i no-go-zoner (6/9), Infekterat debattklimat i Trollhättan (5/9).

Denna dubbelhet – att vägra se problem genom att stämpla diskussion om dem som ondskefull, samtidigt som man i pinsamt naiva former demonstrerar för det ”goda” – ser vi allt oftare i svensk samhällsdebatt.

Pride och det totalitära debattklimatet
I augusti stod Ulf Kristersson tillsammans med Stefan Löfven på scenen och viftade med regnbågsflaggan till stöd för arrangörernas påstående: ”SD är ett homofobt parti som vi inte kommer att samarbeta med”. Det åttonde riksdagspartiet var utestängt. Man vill – i värsta totalitära termer – inta tala med dem. Istället skulle Sverigedemokraterna – som förmodligen stöds av mer än en miljon väljare i landet – hånas på ett sätt som för tankarna till mobbning på mellanstadienivå.

Detta beteende är allt annat än ”vuxet”. Man låtsas som om Pridearrangörerna är de goda, även om det är dessa som tillämpar antidemokratiska metoder och stoppar ett öppet samtal med oliktänkande. Hur kan man se dessa mobbare som de goda, och de mobbade som onda?

Att krypa för ayatollornas diktatur
När en stor svensk regeringsdelegation under 2017 besökte Iran, lät sig svenska kvinnor beslöjas och de avstod från att ta Irans president i handen. De höll sig i bakgrunden, och den iranska regimen kunde skratta sig lyckliga: den svenska feministiska regeringen legitimerar kvinnoförtrycket i Iran.

Hur kan det officiella Sverige göra kvinnoförtryck till det goda och acceptabla? Är detta priset för att hålla sig väl med den muslimska världen? Ska det också gälla i Sverige framöver?

Normupplösande fackbossar i rosa ‘pussy hats’

Förra året spökade också bland annat Byggnadsarbetareförbundets styrelse ut i rosa ”fittmössor”. Det var för att stödja kvinnodagen som fackförbundets styrelse satte på sig rosa så kallade pussy hats. ”Vi ville visa solidaritet”, säger Byggnads ordförande Johan Lindholm.

Jaha, oj vad roligt de hade av att få säga ”pussy” och ”fittmössor” i sammanträdesrummet. Vilket enormt steg framåt för jämställdheten! Hur mycket framsteg gör kvinnor på arbetsmarknaden av att män tar på sig ”fittmössor”? Allt sker i godhetens namn, men blir ju bara hånfullt och respektlöst.

Fördumningen tilltar
Den senaste året visar på en tilltagande trend av infantilisering, fördumning, inom många etablissemang. Partiledare med anspråk på att leda landet viftar glatt med flaggor för att aktivt mobba och diskriminera meningsmotståndare, regeringsföreträdare viker förnedrande ner sig för kvinnoförtryck, fackbossar rantar runt i ”fittmössor”. Hehehe!

Finns det några vuxna i rummet? Svaret är nej, när det kommer till etablissemangen. Man regrediera, avvecklar sitt intellekt, för att återvänta till grundskolans mellanstadium. Svensk offentlighet liknar en skolgård med 12-åringar. Impulsiva, naiva, oförstående för konsekvenserna. Därtill kommer en egenskap som dock mest förknippas med vuxna: man är gränslöst fjantig.

Vad är alternativet?
Ge oss alternativ innan vi går under, är min förtvivlade önskan så här i valrörelsens skälvande slutminuter. Måtte folk inse vilka som står för ett seriöst, vuxet alternativ till all denna naiva infantilisering!

Visst har Sverigedemokraterna svaga sidor. Men man är inte en del av denna sjuka som fått fäste inom etablissemangen. Partiet är alternativet till tidsandans galna inslag. Låt oss pröva dem.