En femteklassare kan förstå att de kolossala kostnaderna för invandringspolitiken med nödvändighet tar resurser från andra fundamental samhällsangelägenheter. Men när detta sägs drabbas de styrande av ”rättfärdighetshybris”.
Häromdagen läste jag en krönika i Dagens Nyheter av Carl Hamilton. Rubriken löd; ”Så gick det för landet lagom som blev landet måttlöst”. Den beskriver väl den politiska utvecklingen i Sverige under de senaste 25 åren.
Hamilton hänvisar till en bok av den framlidne, flerfaldigt Pulitzerbelönade, amerikanska författarinnan Barbara Tuchman. Jag läste henne för ungefär 25 år sedan, bland andra; ”A Distant Mirror” (1300-talet) och ”The Proud Tower” (om 1: a Världskriget) samt ”The March of Folly – From Troy to Vietnam”. Den svenska titeln på sistnämnda verk är ”Dårskapens vägar”.
Det intressanta temat i Dårskapens vägar är hur de styrande under alla tider ofta handlat i strid mot bättre vetande och sina egna intressen. Exempel i boken är när trojanerna släppte in den grekiska trähästen med buken fylld av soldater och som innebar Trojas förintelse. Andra exempel är USA:s vansinniga krig i Vietnam samt hur renässanspåvarna medverkade till den anti-katolska reformationen.
Ett svenskt exempel på dårskap som Hamilton tar upp är Bildtregeringens ”fasta växelkursens politik” där man fick för sig att kronan aldrig skulle kunna devalveras. Man gick i härnad för att bekämpa inflationen just i det ögonblick då inflationen inte var ett bekymmer till följd av de depressiva tendenser som blev följden av att en fastighetsbubbla brast.
Istället för att mota en annalkande depression med låga räntor, chockhöjde man räntorna och stödköpte svenska kronor med innebörd att Riksbanken fick låna upp orimliga belopp i utländska valutor, främst D-mark.
Jag var själv med som finansiell aktör på den tiden och vi som upplevde cirkusen glömmer aldrig när korträntorna var 500 procent och där räntorna på korta räntepapper åkte berg- och dalbana och kunde förändras med 5–10 procentenheter under dagen. Det var en dans på slak lina men den högmodige Bildt kallade frimodigt åtgärderna för ”Den enda vägens politik”!
Till slut meddelade Riksbankschefen att ”spelet var slut” och kronan föll som en sten. Genom Riksbankens våldsamma upplåning i utländsk valuta för att stödköpa blev naturligtvis förlusten för aktiebolaget Sverige horribelt stor. Man redovisade naturligtvis inte några siffror men jag skulle tro att 200 miljarder är i minsta laget.
Utkrävdes något ansvar? Naturligtvis inte. Bildt kunde till synes oberörd vandra vidare som ”en medelstor hund med en stor hunds attityd”, som amerikanska diplomater sorglustigt beskrev honom.
Det intressanta, när vi betraktar dagens situation mot bakgrund av ovanstående historiska förlopp, är att då, precis som nu, etablerades en norm med stort N. Gud nåde den bank- eller industriman som vid denna tid hade mage att kritisera den förda valuta- och räntepolitiken. Den personen blev persona non grata i etablissemanget.
Nu har vi sedan länge en liknande norm. Den som kritiserar vissa inslag längs dårskapens väg brännmärks obarmhärtigt och kölhalas i media. När någon dristar sig att uttala sig i media om det faktiska läget i Sverige, ja då faller bilan tungt.
Vi såg det bland annat när Katerina Janouch lät sig intervjuas i en tjeckisk tv-kanal. Även moderaten Hanif Bali har råkat ut för något liknande.
När den krassa verkligheten möter de skapade skenbilderna, rättfärdighetsryttarnas karta, ja då är det fortfarande den påhittade kartan som skall gälla.
Jimmie Åkesson kritiseras för att ständigt angripa massinvandringen. Det kan säkert upplevas som tjatigt hos de rättfärdiga och ”goda”. Men saken är den att han har rätt! Han har betraktat verkligheten och förhållit sig till den. Det är naturligtvis en vass sten i skon på hans naiva motståndare, verklighetsförnekarna.
Alla de uppenbara problem och brister som vi i dag ser tydligt; Sjukvården, skolan, försvaret, den skenande brottsligheten mm mm har sin grund i de kolossala kostnader Sverige dragit på sig till följd av en ansvarslös invandringspolitik. En femteklassare kan förstå att dessa groteska kostnader med nödvändighet tar resurser från andra fundamental samhällsangelägenheter. Det finns naturligtvis även andra orsaker men det handlar om små saker i jämförelse.
USA:s 16:e president, Abraham Lincoln sade klokt: Du kan lura hela folket någon gång, och delar av folket hela tiden, men du kan inte lura hela folket hela tiden! (”You can fool all the people some of the time, and some of the people all the time, but you cannot fool all the people all the time”.)
Sakta men säkert har nu svenska folket börjat förstå att de blivit förda bakom ljuset i en fundamental fråga. Dessutom börjar allt fler bli hjärtligt trötta på moralpredikningarna från politiker, media och tyckare av olika slag. Vad händer då? Jo, då drabbas de styrande av vad Carl Hamilton i sin artikel kallade ”rättfärdighetshybris”. De anser sig likväl föra en nödvändig och rättvis kamp som står över det praktiska livets begränsningar.
Följden av dårskapens vägar har dessutom blivit att den för demokratin så viktiga parlamentarismen satts på undantag. Verklighetsförnekarna och rättfärdighetsryttarna inbillar sig uppenbarligen att 20–30 procent av den röstberättigade befolkningen inte finns.
Vi har nått slutstadiet på dödsdansen. Nu återstår det endast för ledarskapet, de väletablerade som omsluts av den mobbande massans värme, att bekämpa sin egen politik.
Det är där vi står nu.
Så befriande när Jimmie Åkesson säger det en stor del av befolkningen tycker men inte kan eller våga säga, att P 3 är en skitkanal och vänsterliberal smörja!
Mobbarna får kollektiv hjärnblödning och förljugenhetens kolportörer kallas in; Ulf Bjereld, aldrig nödbedd, Alice Bah Kuhnke, regeringens partypingla och den som tvingar på våra kulturinstitutioner socialism och genustrams. Justitieminister Morgan Johansson faller in i den falsksjungande klagokören.
Kommunisten Sjöstedt förnekar sig inte och ondgör sig över att Åkesson har mage att kritisera public service, denna bastion av objektivitet! Om Sjöstedt fick bestämma skulle all media vara statsägd.
Ingenting gott har någonsin kommit ut ur kommunismen. I själva verket är det ju så att vänstern har genompolitiserat public service och dessutom en mängd institutioner och myndigheter. Hyckleriet är således formidabelt och det är nog uppenbart för de flesta som besvärar sig med att följa med i vad som händer i samhället.
Vad som glatt mig under senare tid är att affärs- och finansmän vågar säga att de blivit ”SD-are”. De flesta av dess är nog gamla moderater får man förmoda.
Jag har under hela mitt arbetsliv verkat i den finansiella miljön och det har funnits en beröringsskräck även inom denna ”klass”. Men jag tror att det nu sker en förändring.
En gammal bekant meddelade häromdagen att han sagt upp prenumerationerna på systemmedia och nu försökte övertala sina fränder att rösta på SD. När han fick frågan varför var hans avväpnande och korthuggna svar; ”Du har inget att förlora”!
Så långt har således uppfattningen om det politiska läget gått hos många grupper i samhället. En annan gammal vän som tillhör den finansiella överklassen meddelade mig att på var och varannan middag han deltar i, talar man om mina krönikor. Det kan ju möjligtvis låta skrytsamt men jag har ofta undrat om det är särskilt många som läser vad jag skriver? Och nu fick jag en positiv respons!
Att SD kan attrahera väljare från såväl LO-medlemmar som Stockholms affärs- och finansfolk är ju helt fantastiskt och bekräftar att man inte kan placera partiet efter den traditionella vänster-högerskalan. Jag kan intyga efter 35 år i finansbranschen att aktörerna där har minst lika stora och varma hjärtan som det rödvinsdrickande och gratisätande ”kulturfolket” på söder. Dessutom förstår de hur välstånd skapas, något som vänstern inte har en ”humla” om.
Till sist. Man blir lite bedrövad när duktiga skådespelare och aktörer av annat slag visar ett totalt bristande omdöme vad gäller realiteter och politik och dessutom inte kan yttra en mening utan ord som; ”himla”, ”sjukt”, ”djävligt” osv. Joel Kinnaman, en lysande skådespelare, har gjort en aktivistfilm där han talar om ett ”tåg” och ”en ”slutstation” och på ett vedervärdigt insinuant sätt jämför SD med nazisternas tåg till förintelselägren! Benjamin Ingrosso tyckte att filmen var ”sjukt bra”. ”Let´s dance profilen” Ellen Bergström fick rysningar och skrev ”Så jävla bra skrivet”. ”Diskjockeyn” Magnus Sandberg skriver ”Helt rätt”.
Vilka nyttiga idioter!
Det stundande valet blir en test på om starroperationen lyckats, det vill säga om de skumögdas blick blivit klarare? Jag tror det. Det är spännande, vi får se!