Varför kan vi inte istället för smutskastning diskutera vad kampen handlar om: Sveriges val av framtidskurs. Det står mellan mer av utopiskt gränslös globalism eller en mer konservativt pragmatisk nationalism.

Många vänsteraktörer och liberaler spyr nu i panik ut sitt hat och en massa grundlösa anklagelser mot SD. Gårdagens ledare handlade om sanslösa utfall mot Sverigedemokraterna från justitieminister Morgan Johansson och fackboss i IF Metall. I dagens krönika av Olof Hedengren lyfts lika galna angrepp från liberala Dagens Nyheter och Peter Wolodarski.

Deras hållning är att försöka straffa ut sina politiska motståndare, så att de blockeras och utesluts från samhällsdebatt och parlamentariskt arbete.

Det är i grunden totalitärt tänkande. Man projicerar sitt hat mot konkurrenter genom att falskeligen utmåla dem som extremister, för att skaffa sig alibi att själva agera extremistiskt och antidemokratiskt.

Att denna hatkampanj fortsatt och i medierna blivit än värre efter valet, beror på att riksdagen nu går från ord till handling – och votering. Vänsterliberalerna vill tvinga borgerligheten att abdikera en gång till, så som allianspartierna gjorde efter förra valet 2014. Hur små de röda partierna än blir i svenska folket, ska de fortsätta att regera.

Det är i detta syfte man ska se smutskastningen – den har fungerat förut. Smutskastning har varit lönsam för Socialdemokratin.

För egen del anser jag det ovärdigt och antidemokratiskt att använda smutskastning som politisk taktik. Demokrati handlar om att låta väljarna, folket, avgöra inriktning på politiken. Om val reduceras till skitprat, berövar man folket dess beslutanderätt.

För det andra är smutskastning förlorarens vapen. När man inte har en politik som håller, tar man till personangrepp och andra fula metoder. Socialdemokratin och vänsterliberala aktörer har i mina ögon redan förlorat när de tar till lögner och påhitt.

Morgan Johansson är en förlorare. Han har under den gångna mandatperioden i fråga efter fråga lyft fram Sverigedemokratiska förslag för att försöka hålla sig kvar vid makten. Den politik Morgan Johansson egentligen står för är så dålig och oönskad att Morgan Johansson själv insett att den inte går att genomföra.

Han lägger SD-förslag som att avskaffa ungdomsrabatten vid fängelsedom samtidigt som han anklagar SD för nazism. Vad innebär det egentligen, om man skulle ta honom på allvar? Jo, att han själv är nazist. Han lägger ju fram de påstådda nazisternas förslag som sina egna.

Därför är jag inte särskilt upprörd eller orolig av de smutskastningskampanjer som S och DN bedriver. Det är de desperata förlorarnas sista suck.

Peter Wolodarski är en förlorare. Jag har i tidigare ledare påpekat att han förut (2006) anklagat Centerpartiet för att vara nazister. De senaste åren har Sverigedemokraterna varit måltavla för denna hysteriska anklagelse, samtidigt som Wolodarski hyllar Centerpartiet. Vad innebär det? Jo, Wolodarski har sagt att C varit nazister och nu hyllar han C. Alltså är Wolodarski nazist, enligt hans egen definition.

Så, låt oss påminna om det kloka ordspråket: ”tomma tunnor skramlar mest”.

Och återgå till ordningen.

Visst finns det en laddad konflikt här. Och den är ideologisk. Men låt oss då tala om den, och inte ägna oss åt förolämpningar och påhittade anklagelser.

Vi måste välja väg. En vänsterliberal gränslös politik med hundratusentals nya migranter varje år som Sverige inte kan ta emot på ett värdigt sätt. Eller en konservativt grundad realpolitik som konstaterar att Sverige inte klarar mer nu, utan måste se till att få ordning på torpet. Tilliten till rättsstaten och välfärdspolitiken för de egna medborgarna måste återupprättas.

Detta är vad allt ståhej handlar om. Det är ett viktigt vägval. Men vänsterliberalerna vet att de förlorar om folket får avgöra i rent spel. Därför gör man allt för att förhindra att folket får bestämma. Metoden är smutskastning av de som står för den linje folket skulle välja.

Hur kan jag veta det? Därför att det alltid är förloraren som tar till smutskastning. Den som har svagast position. Det är Morgan Johansson och Peter Wolodarski som själva inte tror att de kan vinna med rent spel.

Men om man är demokrat i själ och hjärta måste man överlåta valet till folket. Så låt inte smutskastningen fortsätta, utan tala om vilken politik och på vilken ideologi ni vill bygga framtidens Sverige. Tala för er riktning, inte emot andras.

Morgan Johansson borde tala om vad socialism betyder idag, och Peter Wolodarski borde tala om hur socialliberalismen ska lösa aktuella samhällsproblem.

Tänk vad mycket mer spännande samhällsdebatten skulle bli om alla talade för sina idéer istället för illa om andra.