Sommarens torka och skogsbränder har inför valet ökat intresset för klimatpolitik. I vanlig ordning har Sverigedemokraterna utsetts till det svarta fåret, med en politik och en retorik som avviker från andra partier.
Det som uppenbarligen provocerar är att oppositionspartiet inte fullt ut accepterar berättelsen om världens förestående undergång och Sveriges avgörande roll för frälsningen. Utrymmet i en krönika medger inte någon djupare analys av detta, men det är återigen SD som står för realismen och vågar gå mot strömmen. Det är bra.
Med detta sagt vill även det Sverigevänliga partiet se ett minskat oljeberoende och minskade utsläpp av växthusgaser och det finns en genomtänkt politik för detta. Regeringen å sin sida mäter sina klimatsatsningar i pengar och stora ord, inte i vilken effekt satsningarna får. Det är ineffektivt och respektlöst gentemot skattebetalarna. Svadan av svulstiga utspel från Miljöpartiet och Isabella Lövins svindyra flygresor gör inte saken bättre.
Nu har faktiskt klimatpolitikens effektivitet granskats i en rapport, som nyligen gavs ut av Timbro, ”Effektiv klimatpolitik?”. Rapportförfattaren Ellen Gustafsson listar flygskatt, bonus-malus-beskattning av fordon, klimatklivet, höghastighetståg, elfordonspremien, industriklivet och elbusspremien som ineffektiv politik för minskning av utsläppen. Sverigedemokraterna avvisar samtliga samtliga dessa satsningar, med undantag för industriklivet.
Timbros rapport lyfter fram internationella åtgärder som mest effektiva, med många gånger större utsläppsminskningar per satsad krona jämfört med högre hängande frukter på hemmaplan. Detta ställer M och SD i positiv dager, eftersom partierna prioriterar något som kallas CDM (Clean Development Mechanism), alltså man vill finansiera projekt i andra länder.
Eftersom Moderaterna budgeterade mer för detta inför 2018 får man allra störst effekt för sin politik, men om rapporten hade varit uppdaterad med Sverigedemokraternas mest aktuella utspel hade båda partierna hamnat sida vid sida. Sverigedemokraterna har alltså, enligt detta resonemang, tillsammans med Moderaterna den mest effektiva politiken för utsläppsreduktioner.
Rapporten tar dock inte upp biodrivmedelspolitiken, vilket är en stor svaghet. Det är en i allra högsta grad relevant aspekt vad gäller klimatpolitikens kostnadseffektivitet. Både Alliansen och vänsterregeringen har varje år, i samförstånd med varandra, bränt miljardbelopp på skattelättnader för att Sverige ska importera biodrivmedel från den internationella marknaden. Det kostar alltså avsevärt mer än elfordonspremien, industriklivet och elbusspremien tillsammans, vilket passerar under radarn i Timbros rapport.
Denna politik är i bästa fall just ineffektiv, i värsta fall kontraproduktiv, vilket beror på biodrivmedlens indirekta effekter. Det går åt energi att framställa dem och de orsakar också stora utsläpp när land tas i anspråk och naturen trängs undan för deras produktion.
På europeisk nivå har kritiken varit massiv mot att jordbruksprodukter används för att producera biobränsle, just eftersom det orsakar stora utsläpp av växthusgaser. Och Sverige med sin höga biodrivmedelsimport är inte ett föredöme (även om många tror det), utan ett avskräckande exempel. Som enda parti i riksdagen har Sverigedemokraterna motsatt sig denna politik.
I den verkliga världen har Sverigedemokraterna alltså en mycket konstruktiv politik, som går ut på att Sverige ska dra sitt strå till stacken för att minska oljeberoendet och de globala utsläppen av växthusgaser, samtidigt som symbolåtgärder avvisas och nationella intressen tas tillvara. Men framställs förstås som det svarta fåret i den mediala rapporteringen.
Och vem är egentligen förvånad över det?