Så är då tongångarna åter höga om vem som ska och vem som inte ska samtala med Sverigedemokraterna. Herregud, så tröttsamma de är! Men glöm inte avsikten – att dölja maktens misslyckanden genom att göra politiken till ett relationsspel.
Socialdemokratiska ministrar twittrar nu som besatta om vilka borgerliga partier som är så kontroversiella att de är beredda att samtala med ett av riksdagens största partier, Sverigedemokraterna, i riksdagens utskott.
Detta sedan Moderaternas gruppledare i riksdagen Tobias Billström sagt i intervju att ”regeringen stödjer sig på SD, men låtsas som att man inte gör det”. Samtidigt konstaterar han att en regering måste ta ”kontakt” med och tidigt involvera riksdagens ledamöter för ”att bygga majoriteter”.
Justitieminister Morgan Johansson (S) låter piskan vina: ”I praktiken innebär det att moderaterna lämnar alliansen för att ansluta sig till SD. Och då finns inte alliansen mer.”
Socialminister Annika Strandhäll (S) stämmer in: ”Om Alliansen förlorar valet planerar M att lämna Alliansen och bilda regering med stöd av SD. Kan Jan Björklund och Annie Lööf stödja en sådan regering?”
Och i vänstermedierna börjar man dregla över teorier om hur Annie Lööf skulle kunna bilda en regering.
Att göra valet till en fråga om att inte samtala och förhandla med folkvalda representanter, strider mot demokratins grundläggande värderingar. Det borde vara en fullständig självklarhet att de riksdagsledamöter som svenska folket utsett alla ska respekteras.
Dessutom är det så att alla 349 kommer att ha en röst i votering om såväl statsminister som statsbudget.
Detta är alltför viktiga frågor för att reduceras till en lek om vem som sitter med Svarte Petter. Så varför är partier och medier så intensivt inriktade på att styra uppmärksamheten till spel, lek och trams?
En förklaring är att de vill vilseföra väljarna, så att de inte ska göra sitt val av parti på sakfrågor utan på känslor, närmare bestämt på en vidrig vilja till mobbning. Man vädjar till människors lägsta instinkter.
En annan förklaring är att man riktar fokus bort från verkligheten i Sverige, och hur misskött landet är. Trots internationell högkonjunktur misslyckas regeringen med allt. Och inte minst med arbetslösheten. Sverige skulle enligt Stefan Löfven bli bäst i Europa, men efter fyra år har landet rasat från 10:e till 17:e plats på listan över länder med lägst arbetslöshet. Trots allt prat om att sätta nyanlända i arbete, har man fullständigt misslyckats. Antalet utanförskapsområden ökar, skjutningarna med automatvapen mitt på ljusa dagen ökar, otryggheten hos främst kvinnor växer.
Det blir då en lättnad för både vänsterliberal media och politiskt ansvariga att tjafsa om vem som tar vem i riksdagen, än att presentera politik för att lösa de allt större problem som Sverige lider av.
Jag är övertygad om att svenska folket är klokt nog att se igenom makthavarnas taktikspel och istället låta verkligheten avgöra vilket parti man röstar på. Har vi fått det bättre de senaste åtta åren med först alliansregering och sedan rödgrön dito?
Är tryggheten större? Är välfärden numera rättvis för svenskar och asylsökande? Fungerar infrastrukturen, vägarna, järnvägarna, flyget? Får svenska ungdomar bostad lika lätt som migranter? Ska andelen fattigpensionärer fortsätta växa som hittills? Ska antalet poliser minska som under de senaste 10 åren?
Den som svarar ja, kan rösta på etablissemangsparti. Den som svarar nej, borde ge sin röst till det parti som utmanar etablissemangen i så hög grad att de inte längre talar politik, utan leker Svarte Petter för att komma undan.