Det hävdas nu att väljarna är i panik och därför röstar på SD. Det är ju tvärtom så att de gamla partierna panikartat kastar om sin retorik sedan man skapat ett katastrofalt läge för Sverige. Det inger inget förtroende i väljarkåren.

I brittiska tidskriften Spectator skriver Fredrik Erixon (ej släkting med mig, men tidigare kollega på Timbro) att svenska väljare kommer att rösta på Sverigedemokraterna som en följd av att de drabbats av ”en politisk panikattack” pga våld och otrygghet.

I Svenska Dagbladet stämmer Janerik Larsson in i den analysen: ”För många SD-väljare handlar valet inte om politiska sakfrågor utan det är en politisk panikattack.”

Deras slutsats är att Sverigedemokraterna inte har någon politik som är bättre än den som de gamla partierna står för. Så kan bara lojala borgerliga debattörer skriva.

Faktum är ju att det ligger närmare till hands att anklaga de borgerliga partierna för att lida av panikattacker. Alliansen har ju spruckit då Centerpartiet envist håller fast vid de öppna gränsernas politik, det som ledde till systemkollaps 2015. Samtidigt har Moderaterna lagt om sin retorik 180 grader, från Fredrik Reinfeldt ”öppna era hjärtan” till att låta mer restriktiva.

Nyckelord här: låta. För vad tycker Moderaterna egentligen? De har i flera år velat värre än en panikslagen hare med räven efter sig.

Jag tillhör de som 2015 tappade förtroendet för de borgerliga partierna. De drogs med i masspsykosen kring flyktingfrågan och tyckte det var viktigare att bjuda på kaffe och gosedjur till de som anlände, än att lägga fast en hållbar migrationspolitik – som paradoxalt nog krävdes som en effekt av globaliseringen och människors nyvunna vilja och förenklade möjligheter att röra sig över gränserna och mellan världsdelarna.

Moderaterna gömde sig bland dem som känslosamt ville så väl, och saknade kurage och integritet att stå upp för den svenska statens skyldighet att värna landets suveränitet och dess medborgare.

Något som däremot Sverigedemokraterna gjorde. Konsekvent. Rakt. Hederligt. Trots att de smutskastades och anklagades för allehanda galenskaper, stod man pall. Höll sin linje. Övertygade. Byggde förtroende. Visade ledarskap.

Det är detta som nu avspeglar sig i väljarstödet.

Att några av de gamla partierna (särskilt M och S), så mycket de förmår inför valet, nu kopierar Sverigedemokratisk politik, innebär ju ingalunda att de skulle vara bättre lämpade att leda landet. Tvärtom. De har ju visat sin oförmåga att styra riket i ett krisläge. De har floppat. Visat sig inkompetenta när det gäller.

Både Fredrik Erixon och Janerik Larsson är väl förtrogna med Joseph Schumpeters teori om ”kreativ förstörelse”. När gamla aktörer stelnat, är det rätt att nya aktörer utmanar och visar vad de går för. Så utvecklas marknadsekonomin, så utvecklas samhället. Det gäller också i partipolitiken. Gamla partier, som säger sig vara globalister men inte ens klarar av att förhålla sig till globaliseringens konkreta effekter, är odugliga. Dem har väljarna all anledning att använda sitt ”röstkapital” för att överge.

Det handlar inte om panik hos väljarna, det handlar om sunt förnuft. Däremot drabbas säkert många av panikattacker, men det är då inom de partier som nu får betala priset för sin monumentala brist på ledarskap när det som bäst behövdes.