Nu under augusti tillbringar jag en hel del tid vid valstugor i Borås och Stockholm. Varje möte där ute är unikt, men en typ av väljare tenderar att återkomma. Herrar och damer i 70-årsåldern undrar lite uppgivet vad Sverigedemokraterna kan göra för gruppen pensionärer.
Jag brukar fråga lite om deras ekonomi. Efter skatt och efter att räkningarna är betalda kan de ha någon eller ett par tusenlappar kvar. Det vill säga man har inte ens en hundralapp om dagen att röra sig med – och de pengarna ska förstås räcka till mat. De undviker att gå till tandläkaren och har knappt råd med mediciner.
De jag har träffat är inte unika. Runt en kvarts miljon pensionärer i Sverige klassas av Pensionsmyndigheten som ”fattiga” och antalet befaras öka ytterligare. Eurostat räknar lite annorlunda och anser de är över 300.000 personer. För vissa handlar det om existensminimum och antalet hemlösa i den här gruppen ökar.
De kan ha arbetat i decennier och konstaterar nu med sorg och förvirring att det knappat har lönat sig alls. Den som köpte en bostad på 70-talet eller sparade ihop ett par miljoner har förstås en bättre situation. Men löftet, inte minst från socialdemokratiska ledare, var hela tiden ”trygg ålderdom”, något som måste ha upprepats hundratals gånger under årens lopp.
Den som trodde på detta blev helt enkelt grundlurad. Socialdemokraterna prioriterade aldrig att ge vanliga knegare en trygg ålderdom, deras agenda var en annan. I Bryssel och New York har de solat sig i kamerablixtarna och lovat att Sverige ska vara bäst i klassen på allt från bistånd och flyktingmottagande till minskningar av koldioxidutsläpp. Allt kostar pengar.
Sverige har i internationella sammanhang varit den självgoda lilla dvärgen, vars insatser i det stora hela ändå inte har spelat någon direkt roll, medan konsekvenserna på hemmaplan blivit desto mer märkbara.
Fråga en fattigpensionär hur det känns att asylpolitiken kostar över hundra miljarder per år, medan han eller hon måste spara i två månader för att skrapa ihop till en present till sitt barnbarn. Ja, vissa är så ödmjuka att de inte ens förmår klaga, men andra är öppet bittra och väldigt besvikna. De berättar att de har röstat på Socialdemokraterna hela livet och tar (s)veket mycket personligt. De litade på sina makthavare, men konstaterar nu att de har blivit blåsta.
Är man ung och rask har man ofta möjligheten att förbättra sin situation genom att göra kloka livsval, vidareutbilda sig, arbeta hårdare och kanske spara inför framtiden. Men har man passerat 70 är det självklart mycket svårare, för många i praktiken omöjligt.
Och vad kan jag svara dem? Jag brukar direkt framhålla att Sverigedemokraterna inte kan lova dem ett nytt pensionssystem under överskådlig tid. Och alla eventuella förbättringar kommer att behöva förhandlas med andra partier. Med dessa förbehåll kan jag ändå med viss tillfredsställelse notera att vi absolut inte förbigår den här gruppen i vår politik.
I Sverigedemokraternas budget för 2018 prioriteras att skatten på pension ska likställas med skatten på arbete, detta i kombination höjd garantipension och höjt bostadstillägg. För en fattigpensionär ska det bli i storleksordningen en tusenlapp mer i plånboken per månad redan nästa budgetår. Dessutom satsar Sverigedemokraterna mer än regeringen på exempelvis fungerande vård, vilket bör innebära en positiv skillnad för många äldre.
Jag tycker att mycket med svensk politik är så absurt att det nästan lockar till skratt. Folk har fått den absurda politik de bad om. Men detta med fattigpensionärerna är ren tragik.
Ni som är ansvariga för detta, hur kunde ni låta det ske? Det anständiga vore att be om ursäkt och avgå frivilligt. Annars vet jag många väljare som kommer att hjälpa er på traven den nionde september.