7   +   10   =  

Två veckor efter att filmen om Socialdemokratins rötter släpptes har få problematiserat övergreppen som begicks av partiet. De flesta har försökt bagatellisera och bortförklara.

Plågsamma medicinska experiment på värnlösa patienter, övergrepp i form av steriliseringar och eftergiftspolitik som innebar att naziregimen kunde beställa 100.000 järnvägsvagnar för att genom Sverige transportera tyska soldater på permission, men också norska motståndsmän till koncentrationsläger. Lagändringar så att förföljda judar inte räknades som politiska flyktingar. Socialdemokraternas rötter är smutsiga, mörka och uppseendeväckande.

Men dessa övergrepp har inte varit i massmediernas fokus sedan filmen släpptes (och nu visats en halv miljon gånger, se den här). Istället har man försökt hitta fel och anklagar filmen för att vara förljugen, utan att på något vis kunnat bevisa några felaktigheter.

Många är de som vill blunda för övergreppen, som vill hjälpa Socialdemokratin att glömma. Jag har aldrig förut varit med om så mycket historieförnekelse som nu.

Varför vill man inte diskutera Socialdemokratins rötter, om nu Sverigedemokraternas är så intressanta?

Svaret är givet: talet om SD:s rötter är inte allvarligt menat. Det har bara till syfte att smutskasta. Just det som vår film nu anklagas för.

Några historiker hävdar på helsida i Dagens Nyheter att eftersom dokumentärfilmen ”Ett folk. Ett parti” inte bygger på deras källor är den inte vetenskaplig. Jag bemötte detta i ett genmäle som DN dock inte publicerat, trots att det kallas ”kulturdebatt”. Genmälet finns istället här, nederst på sidan.

Mer intressanta kommentarer kommer från Malcom Kyeyune, vänsterdebattör och kolumnist i flera dagstidningar, som skriver att filmen nog kommer att visa sig ”effektiv” och Oskar Hagberg, migrationstalesperson för Medborgerlig samling, som i Nyheter idag skriver att filmen är ”genialisk” ur propagandaperspektiv.

De båda problematiserar dock dokumentärens sätt att använda historiska fakta.

Har aldrig varit enklare att döma ut motståndare
Kyeyune menar att Socialdemokraterna får skylla sig själva eftersom de inte skyr några medel för att fultolka andras historia, ”så varför ska SD göra det?” Filmen är en ”blowback” som drabbar S eftersom de och andra partier valt denna arena där man smetar in allt i rasism, goda och onda, utan att sätta citat och handlingar i sitt historiska sammanhang.

Kyeyune har en poäng. Vår dokumentär är ett svar på det ständiga tjatet om ”SD:s rötter”. Det filmen visar är, att hur illa enskilda personer i SD-sammanhang än uttryckt sig, kommer det alltid att förblekna i jämförelse med det som mäktiga socialdemokratiska politiker faktiskt gjorde förra århundradet. Varje gång partiers rötter nämns, kommer Socialdemokraterna alltid att vara värre – mer förtryckande och mest rasistisk.

”I flykten från historia till moral har det aldrig varit enklare än nu att verkligen döma ut andra människor och partier fullständigt”, skriver Kyeyune. Och det vi hoppas med vår film är att detta beteende ska få ett slut, just som han önskar. Genom att få smaka på egen medicin, kanske etablissemangen förstår det skadliga och kontraproduktiva i att smutskasta historiska ”rötter”. Om inte, finns det mer att granska inom S – och i andra riksdagspartier.

Skambelägger eftergiftspolitiken
Oskar Hagberg har en annan ingång. Han menar att dokumentären stämmer in i vänsterretoriken som kritiserar att Sverige inte gjorde mer motstånd under andra världskriget. Vi underblåser ”skam över eftergiftspolitiken”.

Nu startar ju filmen i 1800-talet och många citat är från tiden före andra världskriget. Den visar att Socialdemokraternas politik i Sverige inspirerade nazisterna i Tyskland. Dessa förstahandskällor har få lyft fram tidigare. Och det är dessa som upprör historikerna, som slarvat bort denna del av historien.

Men visst, filmen har en underton av kritik mot att regeringen tillät 100.000 järnvägsvagnar passera genom Sverige med tyska soldater på permission, och i denna trafik också lät nazisterna transportera norska motståndsmän som fångar från Norge till koncentrationsläger i Tyskland. Också det en uppgift som sällan nämns för allmänheten i historieskrivningarna om denna tid.

Hagberg menar att filmen ”fördömer men ger oss inga verktyg att förstå”. Det framgår tydligt att filmen är en granskning av Socialdemokraternas agerande och vi lovar inget annat. Det är ingen dokumentär om hela tidsperioden. Så filmen visar vad socialdemokratiska makthavare är kapabla till.

Jag tycker Hagberg går för långt när han säger att vi ger ”våra förfäder onda masker”, när det ”kunnat vara vi själva”. Aldrig! Jag har alltid beundrat det norska, danska och inte minst finska motståndet mot stormaktsockupation.

Och vi har skäl att fundera över eftergiftspolitikens moraliska pris, en politik som förgiftat hela efterkrigstiden och idag gör att främst etablissemangen inte förstår vad Sverige och vår nationen är. Ingen norrman, dansk eller finne skulle någonsin uttrycka något så korkat som Fredrik Reinfeldt (M) och Mona Sahlin (S) framfört i sitt förakt mot Sverige.

Om vi varit ståndaktigare då, och drabbats av en ockupation liknande Danmarks och Norges, kanske vi aldrig fått den internationellt sett extrema migrationspolitik vi haft från 1980-talet till idag.

Churchill sa att en nation som ger upp utan strid är förlorad. Eftergiftspolitiken var en halv kapitulation, minst. Den tar ut sin rätt nu, när makthavarna föraktar sitt eget land. Och lättvindigt talar om att låta 30 miljoner från Mellanöstern komma hit.

Priset för eftergiftspolitiken är något vi borde fundera mer över. Men återigen – vår dokumentär handlar inte om Sverige som helhet, utan om de socialdemokratiska rötterna i rasbiologi, plågsamma mänskliga experiment och övergrepp mot socialt utsatta.

Dock har både Hagberg och Kyeyune rätt i att vi alla borde ta historia på större allvar, inte reducera den till propaganda. Men då gäller det att Socialdemokraterna och vänsterkrafterna är med på tåget. Vi tänker inte låta dem kidnappa historien för deras syften. Då blir det strid!

*

GENMÄLE sänt till Dagens Nyheter:
Forskare borde inte ägna sig åt simpla bortförklaringar när det handlar om grova övergrepp

I DN (7/8) framför åtta forskare kritik mot vår film ”Ett folk. Ett parti” som granskar Socialdemokraternas historia. Samtidigt som de skriver att inga forskare har monopol på historien, så går deras kritik ut just på att vi inte följer tolkningar som de gjort i sitt arbete.

De åtta får ursäkta, men när Goebbels sa “Vi står inte ensamma” om att införa steriliseringslagar och på affischer hänvisade till Sverige, då kan man med fog tala om att svensk politik sammanföll med tysk. Även om bevisen tydligt finns mitt framför deras ögon som förstahandskällor i filmen, hävdar de åtta att deras forskning inte kunnat visa samband. Det demonstrerar mer en vilja att mörklägga än att upplysa om svensk historia.

Forskarna skriver att ”tvärtemot hur filmen skildrar saken”, så växte den svenska rashygienen fram ”i ett internationellt sammanhang”. Vår film hävdar inget annat. Däremot visar filmen hur svensk och tysk politik sammanföll, ett perspektiv som svenska forskare av någon anledning anser provokativ även om de inte kan peka på några felaktigheter.

De åtta hävdar att Olof Palme var ”en tidig kritiker” av steriliseringspolitiken. Må så vara. Det filmen belägger är att han var statsminister i sju år, innan den vidriga lagstiftningen avskaffades.

Den höga dödligheten på Vipeholms sjukhus för ”obildbara sinnesslöa” menar forskarna var ”helt frikopplad” från politikernas ansvar. Det är ett märkligt uttalande från historiker som borde veta bättre. Ansvarig för patienternas säkerhet på Vipeholm var Medicinalstyrelsen under ledning av socialdemokraten Axel Höjer, vilket framgår i filmen.

Forskarna hävdar också att den höga dödligheten under en period ”inte hade något gemensamt med det systematiska dödandet av personer med funktionsnedsättning i Nazityskland”.

Men flera granskningar visar på skrämmande sammanträffanden kring den höga dödligheten. Exempelvis heter det i Dagens Nyheter (1999): ”Sant är att krigsårens ransoneringar ledde till sämre kosthållning. Men på Vipeholm som vårdade ’svårskötta idioter’ blev dödligheten extremt hög [och] drabbade bara patienter som överläkaren klassat som ’obildbara’.” Varför försöker de åtta att förneka detta?

Det var heller ingen slump att S-politiker skrev öppet om behovet av än mer rashygien framöver. I festskrift till socialminister Gustaf Möller 1944 skriver Axel Höjer: “Ett mera målmedvetet framskapande av ett sundare släkte kommer sannolikt inom en ej allt för lång tid att höra till de aktuella hälsovårdsproblemen. Den positiva eugeniken öppnar, sedan den nått större vetenskaplig mognad och fördjupning, svindlande perspektiv”.

Hur kan åtta forskare misslyckas med att finna dessa uppenbara motiv och avsikter, som finns där i svart på vitt i publika handlingar? Forskare försvarade rasbiologi på 1920-talet och steriliseringar på 40-talet. På 2010-talet ägnar de sig uppenbarligen åt att försöka ursäkta, bortförklara och dölja de övergrepp som skett.

Det kunde knappast heller ha undgått varken den ansvarige Axel Höjer då, och de åtta forskarna nu, att det i Vipeholms årsberättelse 1942 klart framgår följande: ”ökningen i dödlighet kan icke förklaras av näringsbrist utan måste ha sin orsak i biologisk mindervärdighet”. Man skyller öppet dödligheten på annat än ransonering.

Och denna dödlighet – vilket är en poäng för vår film att avslöja – råkar ligga i linje med de socialdemokratiska makthavarnas politiska strävan i att förbättra ”människomaterialet”.

De åtta forskarna borde, om de haft kunskap och faktasökande som motiv, välkomna vår film som lyfter ett antal noga bortstädade fakta. Vi gör ingenstans anspråk på att ge en helhetsbild av en tidsepok, som de åtta forskarna märkligt nog har missuppfattat, utan har som syfte att granska ett parti, Socialdemokraterna.

Partiet har dominerat 1900-talet och har mycket skit i garderoben att tvätta. Vi anser att Socialdemokraterna måste ta ansvar för hur partiet har debatterat, agerat och handlat. Det finns inga ursäkter för att genomföra rasistiska övergrepp på värnlösa patienter, och än mindre att bortförklara det med att andra då också hade blod på händerna.

Dick Erixon
Chefredaktör Samtiden