En tyst revolt mot vänsterliberal identitetspolitik pågår. Den kanaliseras bland annat genom en torr kanadensisk psykologiprofessor, som har miljontals lyssnare i podcast på nätet. Jordan Peterson är en osannolik kontrarevolutionär.
I gammelmedia och i gamla partier fortsätter den radikala vänsterliberalismen att härja outmanad. Vi såg senast under Pride hur sju av riksdagens partiledare lät sig förslavas av extremfeminister och likt dagisbarn stod och viftade med prideflaggan på kommando.
Men verklighetens folk är på en annan breddgrad. Vi är många som inte accepterar identitetspolitiken som vill rasifiera oss så att vår personlighet förintas och vi tvångsmässigt förpassas in i olika kollektiv som förtryckare eller förtryckta.
Allt medan amerikanska universitet fullständigt domineras av skrikiga feminister och minoritetsaktivister som sätter stopp för alla föreläsningar som de anser ”kränkande” (dvs inte är vänster), pågår en revolution i det tysta. Ett exempel på lågmälda utmaningar av vänsterliberala excesser är Jordan Peterson. I den ansedda amerikanska tidskriften The Atlantic beskrivs han som kryptonit mot identitetspolitiken.
Under rubriken ”Why the Left Is So Afraid of Jordan Peterson?” skriver redaktören Caitlin Flanagan om hur hon första gången, för några år sedan, fick kännedom om Peterson.
Jag såg att min tonårige son tittade på en märklig video på YouTube, och frågade:
– Vad är det där?
– En psykologiprofessor vid Toronto universitet som talar om kanadensisk lag, svarade han.
– Va!?
Men unga män är Jordan Petersons största publik, även om han blivit allt mer populär i alla bredare kretsar utanför etablissemangen. Han har miljontals lyssnare i podcast och på YouTube-föreläsningar.
Flanagan menar att Peterson är ett stort hot mot vänsterliberalismen eftersom han klär av alla ideologiska floskler, för att sakligt och rationellt diskutera filosofi, religion, historia och samhälle.
Vänstern har svårt att komma åt honom. Exempelvis är Petersons massivt bästsäljande bok en självhjälpsbok, 12 regler för livet som också finns på svenska. Han talar inte i vanliga politiska termer, utan resonerar, förklarar och analyserar på ett sätt som är bortom traditionell debatt.
Den aggressiva vänstern rasar och kritiserar Peterson för att bara ta upp sådant som är ”sunt förnuft” (just common sense), och det är ju i sig talande. Varför är isåfall vänstern så arg på honom?
Peterson slår mot kärnan i rådande politiska klimat, som Flanagan exemplifierar med att New York Times nyligen anställde en ledarskribent som i skrift uttalat sitt hat mot vita, hat mot poliser, hat mot republikaner, hat mot Trump och om behovet av att stoppa vissa debattörer från att ”existera” (låter lite som Cecilia Hagen och Anne Ramberg).
Ett annat exempel Flanagan nämner är när förre presidenten Barack Obama i ett tal vädjade till sin publik att inte hindra vita från att tala bara därför att de är vita. Ett budskap som ignorerades.
Mitt i denna dominerande vänsterextremism som florerar i såväl amerikanska som svenska maktsfärer inom media, kultur och akademi, är Jordan Peterson en framgångsrika tänkare som erbjuder alternativa metoder att förstå världen, något som många är hungriga på att få ta del av.
Jag finner en viss koppling mellan Jordan Peterson och Jimmie Åkesson. I Åkessons nya bok (se här), framgår att han egentligen aldrig velat bli politiker eller sett sig som politiker. Han talar värderingar, om samhället. Om något större än partikäbbel.
Någon recensent, tror det var Åsa Linderborg, skrev att Åkesson är ute i en kulturkamp mot den vänsterliberala hegemonin.
Det ligger något i det. För att ändra den katastrofala kurs, som västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet, slagit in på duger inte enskilda budgetposter eller lagtexter. Det krävs ett nytt ledarskap för samhället. Ett nytt språk för det vi slarvigt kallar politik, men som handlar om vilket samhälle vi vill ha och vilka värderingar vi vill ska vara styrande.
*
Se mer om Peterson i Samtiden: Feministers hat och hot avslöjas i studie (23 jan 2018), Feminism, islamism, socialism (5 mars 2018), Peterson – ett motgift till kaoset (3 maj 2018)