De senaste veckorna har en debatt uppstått, framförallt i frikyrkokretsar, om kristna bör rösta på Sverigedemokraterna. Debatten har föranletts av att Livets ords förste pastor Joakim Lundqvist i mycket starka och känslomässiga ord fördömde Sverigedemokraterna i en predikan vid Livets ord Europakonferens i slutet av förra månaden.

Partipolitik har förvisso en tradition inom Livets Ord, inte heller Ulf Ekman var främmande för sådana utspel. Lundqvist nådde dock en ny högsta – eller kanske lägsta – nivå, när han lät två typer av sentimentalism förenas: karismatisk kristendom och PK:ism. I ett laddat, utflippat ögonblick hette det till exempel, efter obligatoriskt tal om nytt 30-tal: ”Jag vill inte att mina barnbarn om 20–30 år ska titta in i mina ögon och säga: Morfar, såg du inte det här hända? Såg du inte kylan som kom? Såg du inte ilskan? Såg du inte hatet som växte i din generation? Hur kunde ni inte känna igen det med tanke på vad som hände för bara en mansålder sedan på den här kontinenten?”

För det första bör sägas att en kristen ledare bör visa viss ödmjukhet för, att de kristna principerna inte på ett entydigt sätt kan tillämpas på en konkret politisk situation, och att olika kristna kan göra olika partival. Att kristen tro med nödvändighet skulle leda till en visst partitillhörighet känns som en mycket tvivelaktig vulgarisering av trosinnehållet. Samtidigt bör den kristne förstås vägledas av sin tro i alla livsval, och därför finns det inget skäl, att utan övervägande avfärda sådana argument.

Den som försöker hitta argument i Lundqvists känsloutgjutelser får dock vissa svårigheter. Han är så långt i från en systematisk teolog man kan komma. Han återkommer dock till att problemet med SD har med deras ideologi att göra och inte med något enskilt sakpolitiskt förslag. Det är dock svårt att se, hur socialkonservatismen, som uppstått i en protestantisk miljö och som anser den kristna religionen vara av avgörande betydelse, skulle kunna vara problematisk ur ett kristet perspektiv.

Alltnog, Lundqvist ger två exempel på att SD har en problematisk ideologi. Det första är att SD i sin tidiga historia hade en revisor (Lundqvist säger felaktigt grundare) med nazistisk bakgrund. Hur denne person som numera är avliden skulle influera SD:s ideologi i dag förklaras inte närmare. Vidare tas det mycket uttjatade uttalandet från Björn Söder upp, där han egentligen bara bekräftar det svensk minoritetslagstiftning säger.

Dessa två saker kan rimligen inte vara det som gör SD omöjligt att välja för en kristen. Jag tror Lundqvist ställningstagande egentligen bygger på något annat, som han bara säger antydningsvis. Detta kommer fram i hans citerande av Galaterbrevets berömda ord: ”Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus” och i en avslutande uppmaning om att vi bör ”älska invandrarna”.

Att felaktigt tolka Galaterbrevet tillhör svärmarnas, de som vill att jordens alla ordningar upphör, standardrepertoar. Det bibelversen säger är att alla är lika i Kristus, inte att alla ordningar på jorden upphör. Det finns i Bibeln åtskilligt stöd inte bara för könens ordning, utan också statens ordning och folkens ordning.

För de styrelsemän som är satta att styra över Sveriges land hjälper inte känslomässiga utrop om att ”älska invandrare”. De skall förvalta den svenska staten, en skör skapelse som byggts upp under lång tid, och göra svåra kostnadsprioriteringar. Att flytta människor från andra sidan jorden kan inte ses som en god metod, för att bidra till världens utveckling. Jag ser till exempel dagligen hazarer, inte sällan narkotikapåverkade, driva omkring på Uppsalas gator. Skulle inte dessa komma bättre till rätt i Afghanistan, till exempel vad avser möjligheten att hitta ett arbete? Kristendomen förordar också arbetsetik.

Vidare har Gud skapat de olika folken på goda grunder. Han har, som det står i Apostlagärningarna 17:26, bestämt särskilda gränser för dem och berättelsen om Babels torn ger ett tydligt vittnesbörd om vad som händer om man försöker sätta sig över dem och skapa det universella lyckoriket. Folkbegreppet är återkommande i skriften och en gudomlig ordning som skall respekteras. Lundqvists mondialism saknar således stöd i Skriften.

Slutligen kan det finnas skäl som går utöver invandringsfrågan för en kristen att rösta Sverigedemokraterna. SD slår tydligt fast i sitt principprogram att kristendomen har en särställning i Sverige. SD är därmed det enda parti som vågar möta hotet från islam med något annat en radikal sekularism, som vågar visa att det är skillnad mellan kristendom och islam.

SD är också det riksdagsparti som står de kristna värderingarna närmast vad avser bland annat synen på familjen och könsroller. Något som uppenbart har bidragit till, att fler kristna från de frikyrkomiljöer, som Lundqvist rör sig i, nu syns i SD:s led.

Alltså kan en kristen självklart rösta på SD.