Ett nyckelord i Sverigedemokraternas valkampanj är sammanhållning. I krönika av Johan Ingerö vid Timbro ifrågasätts behovet av ”sammanhållning”. Han tycker att ”samhörighet” räcker.
I krönikan Vi behöver samhörighet, inte sammanhållning i Göteborgs-Posten menar Johan Ingerö att sammanhållning kan ”låta positivt, men kan lika gärna uppfattas som auktoritärt”. För vad betyder ”hålla ihop”? Att hålla ihop ”är djupt överskattat”, tycker han.
Istället menar Johan Ingerö att det räcker om vi känner ”viss samhörighet”. Han menar att sammanhållning reducerar relationer i samhället till en fråga om att ”fösa ihop oss, vare sig vi vill eller inte”. Samhörighet däremot, betyder att man istället kan ”ta in varandras tankar och betrakta varandra som legitima deltagare i debatten”. Alltså att ”lyssnar på varandra utan att känna tvånget att enas”.
Jag måste säga att jag blev lite förvirrad av den här uppdelningen. Jag har tagit dessa ord som närmast synonyma, att samhörighet är gemenskap i stunden, sammanhållning över tid. Så jag går till den internetbaserade ordbokstjänsten Synonymer.se (där Bonniers ordbok ingår).
Sammanhållning får synonymerna: gemenskap, solidaritet, enighet, kamratskap.
Samhörighet får synonymerna: gemenskap, solidaritet, själsfrändskap, släktskap, sympati, vikänsla.
Ganska liten skillnad, om ni frågar mig.
Om man slår i den tryckta Norstedts ordbok kan man bläddra fram följande svar: ”Samhörighet, känsla av närhet och likhet i förh till andra, företeelser.” Och ”Sammanhållning, osjälvisk gemenskap, särsk med syfte att stärka gruppen inför faror”.
Viss skillnad alltså. Men inte som Ingerö menar, utan snarare: Samhörighet när allt är lugnt, ger sammanhållning vid kris.
I Sverigedemokraternas valplattform talas om ”en politik för att bygga vår gemensamma identitet, för social tillit och för sammanhållning … Sammanhållning innebär ett gemensamt kollektivt ansvar för det svenska samhället. En svensk medborgare ska vara lika väl införstådd med sina plikter och skyldigheter, som med sina rättigheter.”
Man kan säga att SD ger Ingerö rätt i att sammanhållning innehåller förpliktelser, något mer än att kunna göra egna val efter eget behag. Exempelvis menar SD att vänsterliberalernas ensidiga fokus på bara rättigheter inte fungerar. Det borde ansvarskännande borgerliga debattörer också instämma i (Något de gjorde förr, men nu har de kapitulerat inför vänsterliberalismens ensidiga fokus på rättigheter).
Det handlar inte om att leda en vargflock (som Ingerö exemplifierar med), utan om hur man kan få ett utvecklat välfärdssamhälle i globaliseringens tidevarv att fungera när många tiotals miljoner vill komma hit och ta del av svenska bidrag men inte nödvändigtvis betala skatt och ta ansvar för samhället.
Samhörighet fungerar bra på individnivå. Men vill man rädda en civilisation som skapar välstånd och trygghet krävs mer än vänlighet. Då krävs att man respekterar skyldigheter mot gemenskapen och uppfyller dessa skyldigheter i vetskapen om att dessa är priset för samhällets fortbestånd. Alternativet till sammanhållning är inte samhörighet, utan upplösning, anarki och allas kamp mot alla.
Men Johan Ingerö ska ha en eloge för att han diskuterar dessa ord. Under alltför lång tid har de varit, om inte tabu, så negligerade och vanvårdade. Vi behöver dessa ord för att orientera oss inför framtiden.