Över hela Europa sveper en konservativ våg fram, som de gamla makthavarna har svårt att förstå och hantera. Men Österrikes kansler Sebastian Kurz kan vara på väg att etablera en framgångsmodell som inkluderar uppstickarpartier samtidigt som den revitaliserar gamla maktpartier.

De etablerade politiska sanningarna står på ända runt om i västvärlden, i USA genom Donald Trump. I Europa med sina flerpartisystem tar det form genom att nya partier växer medan statsbärande partier imploderar till småpartier i land efter land.

Gamla eliter avskyr att bli utmanade och smutskastar därför de nya partierna istället för att lyssna in vad befolkningarna i de olika länderna är kritiska mot och missnöjda med. Vilka är då skälen till att nya konservativa partier i olika former fått sådant uppsving i folkopinionen?

Den intressante bulgariske statsvetaren och författaren Ivan Krastev, verksam vid liberala tankesmedjor både i Sofia och Wien, hävdar i bok och debattartiklar som i Foreign Policy att tre europeiska visioner kollapsar samtidigt.

Det kan förklara varför det är så rörigt och varför de gamla vänsterliberala makthavarna blivit så förvirrade att de tappat greppet om utvecklingen.

Den första visionen som faller är ”fredsprojektet”, det som utgjorde den starkaste drivkraften i framväxten av ett organiserat europeiskt samarbete efter andra världskriget. Men för dagens generationer har denna europeiska vision förlorat mening. Det förflutna spelar ingen roll. Krig mellan europeiska stater ses inte som något hot, även om Ryssland skramlar och USA blir mindre villigt att bära européernas försvarskostnader. Dagens Europa är sårbart och oförmöget att förvara sig. Det har de gamla makthavarna svårt att ta in och acceptera som fakta, särskilt Tyskland, menar Krastev.

Den andra visionen som dominerat Europa är den radikala efter 1968, som kommit till uttryck i en allt mer extrem identitetspolitik till försvar för minoriteter. Det har gjort att majoritetsbefolkningarna i de flesta europeiska länder känner sig hotade. Deras värderingar och välstånd hotas inte bara av globaliseringens hårdare ekonomiska konkurrens, utan av stora invandringsströmmar som svept in över Europa.

Den tredje visionen som rasar samman är den om att östra Europa efter kommunismens fall med självklarhet skulle imitera västra Europa, med dess vänsterliberala identitetspolitik. Så kommer det inte att bli. Östra Europa har efter finanskrisen 2008 fått se stora grupper ur yngre generationer flytta västerut. Medan västra Europa kämpar med nya migranter med helt olik kultur, kämpar östra Europa med avfolkning. Mellan 1989 och 2017 har Lettland förlorat 27 procent av sin befolkning. Och man har ingen lust att imitera västra Europa längre, eftersom det skapar en känsla av underlägsenhet och förlust av egen identitet.

Makthavarna i Europa förmår inte att hantera det samtidiga sammanbrottet för dessa tre visioner.

Det konservativa ligger i tiden
Krastev menar att Europa måste börja satsa på eget militärt försvar, vilket ligger i linje med konservativ nationell politik. Det är också konservativa som utmanar identitetspolitiken och den gränslösa invandringen. På samma sätt är det konservativa i östra Europa som börjat bryta imitationen av väst för att slå vakt om den egna kulturella identiteten.

Krastev ger alltså de konservativa rätt, samtidigt som han menar att liberaler och vänstern inte borde skrämmas av denna konservativa våg. De bör komma ihåg att ledande krafter i den radikala vänstervågen efter 1968 kom att hamna i mitten av politiken något eller två årtionden senare (som Joschka Fischer, som gick från barrikaderna till att bli utrikesminister i rödgrön tysk regering).

Öst måste också få utvecklas på sina premisser, och därför bör väst tona ner kraven på att imitera västliga institutionella principer, menar Krastev.

Österrike som framgångsmodell
Nu tror jag förflyttningen av de konservativa uppstickarpartierna från ytterkant till politikens mitt kan gå mycket fortare än ett eller två årtionden. Dels därför att vänstervridningen av Europa har gått så långt, att en korrigering i konservativ riktning är oundviklig och därmed hamnar konservativa uppstickare per automatik mer i mitten. Dels därför att kloka etablerade högerpartier kan involvera de nya partierna i maktutövningen och därmed ”slipa av kanterna”.

Ett sådant internationellt omtalat exempel är Österrike. Den nye och unge kanslern Sebastian Kurz (född 1986) tog över ledarskapet i det gamla statsbärande borgerliga partiet ÖVP när det i opinionsmätningarna föll under stödet för uppstickarpartiet FPÖ. Genom en tydlig migrationskritisk politik som värnar landets egna värderingar, kunde man ta tillbaka ledartröjan och vinna valet 2017.

Kurz leder nu en mycket stark majoritetsregering med det i vänsterliberala kretsar hårt kritiserade FPÖ. De har tillsammans 113 av 183 mandat i parlamentet, 61 procent. (Tänk om Moderaterna i Sverige haft en ledare som vågat göra detsamma inför valet 2014 eller nu 2018…)

Denna remarkabelt framgångsrika resa för Sebastian Kurz uppmärksammas i internationell media. Franz-Stefan Gady, redaktör för tidskriften Diplomat (som riktar sig till Asien och Stillahavsområdet) skriver under rubriken ”Europas framtid är, på gott och ont, Sebastian Kurz”.

Han menar att Kurz framgång ligger i att han förenat traditionellt borgerlig ekonomisk politik med krav på minskad migration, värnande om västerländsk kultur, samt lag och ordning. Kurz taktik – att utan ångest ta kontakt med och söka samarbete med uppstickarpartiet FPÖ, liksom med Viktor Orban, regeringschefen i grannlandet Ungern – gav honom trovärdighet som en ny sorts konservativ politiker och kredibilitet som orädd ledare.

Genom Österrikes centrala läge i Europa har Kurz ambitionen att också påverka Europa. Kurz har agerat i EU för att tvinga Angela Merkel och Tyskland till en mer restriktiv migrationspolitik.

Det italienska valet gav Kurz ännu en regering att samarbeta med för att skapa en form av ”axel av villiga” i kampen för restriktivare migrationspolitik i Europa.

Kurz har profilerat socialkonservativ politik och blivit synnerligen framgångsrik, skriver Gady. Hans modell att samarbeta med uppstickarpartier kan bli en modell för andra etablerade konservativa partier. Dock med reservation för att Kurz ännu inte behövt regera i lågkonjunktur.

Kampen mot verkligheten
Det båda dessa författare visar är att de flesta gamla etablissemangen gjort verkligheten till sin fiende, och att det inte fungerar. Politiska aktivister kan, hur energiska utopier de än har, aldrig vinna mot verkligheten.

Ivan Krastev visar att Europa objektivt behöver är konservativ politik. Detta motsätter sig naturligtvis de vänsterliberala etablissemangen. I den energi som uppstår när etablissemangen ständigt krockar med verkligheten växer nya konservativa rörelser fram som inte bara förstår utan bejakar den politik som länderna i Europa behöver.

Franz-Stefan Gady visar hur en begåvad traditionell politiker som förstår att denna kollision är fruktlös, kan manövrer för att inte förlora markfästet. Kurz bejakar de nya rörelserna i Europa och vill skapa fungerande lösningar, och på det sättet rädda somt han tycker borde vara kvar och inte slängas ut med badvattnet.

Det står i skarp kontrast till svenska etablerade partier som varken ser, hör eller vill tala om tidens förändrade villkor. Socialdemokrater, moderater och de andra kör huvudet i väggen och vägrar erkänna att något är annorlunda än det var för tio-tjugo år sedan.

I denna vägran är naturligtvis Sverigedemokraterna en obehaglig påminnelse om deras interna konflikt med verkligheten, och dessutom ett hot mot deras makt och ställning i riksdag och regering. Därav de hårda utfallen. Det är det enda den gamla makteliten har kvar: förmågan att hata och smutskasta.

För väljarkåren är det inte lika enkelt.

Ska man välja makthavare som man någorlunda känner men som vägrar se verkligheten, eller välja makthavare man inte känner lika väl men som visar att de förstår verklighetens krav och därför presenterar politik för de nya villkoren?

Det är detta val svenska väljare nu står inför, och som européer har att göra i sina val framöver.