M-ledaren Ulf Kristersson har lovat, ”inte en mandatperiod till som denna”. Men hans uttalanden leder raka vägen till en ny decemberöverenskommelse. Moderaterna velar i regeringsfrågan. Dock kan en tanke finnas om hur man lirkar sig ur sina motstridiga löften.
Regeringsfrågan spökar och sprakar med stor energi i valrörelsen. Skälet är att de borgerliga partierna är synnerligen motsägelsefulla.
Socialdemokraterna skäms å andra sidan inte över att förneka samarbete nu, men är samtidigt beredda att ta emot stöd efter valet. De regerar ju redan som minoritet och har stark ambition att regera vidare, vad det nu än kräver. I valrörelsen har S redan i fråga efter fråga kopierat SD-politik, nu senast att dömda utländska medborgare ska utvisas i mycket högre grad.
I Expressens stora partiledarintervju med Jimmie Åkesson idag får han frågan om Ulf Kristersson är tydligare än hans företrädare Anna Kinberg Batra.
– Nej, han är ännu mer otydlig. Han har spelat dubbelt sedan han tillträdde och har kommit undan med det och verkar göra det fram till valet, vilket förvånar mig. Han säger att han tänker ta makten även om den så kallade alliansen blir mindre än de rödgröna, men kan inte svara på hur det ska gå till utan att samtala med mig, svarar Åkesson.
I Dagens industri konstaterar PM Nilsson i ledare idag, det alla med någorlunda normalt IQ borde begripa:
”Summan av alla utfästelser i alliansen om att aldrig samarbeta eller göra sig beroende av SD utmynnar i en ny variant av Decemberöverenskommelsen. I den andan är det svårt att lyfta som M-ledare.”
Väljarna har rätt att få veta vilket regeringsunderlag en påstådd statsministerkandidat tänker bygga sin regering på. Att vela i denna fråga, är inte statsmannamässigt.
PM Nilsson menar att Moderaterna är ”skotträdda” för ”S-maskineriets groteska överdrifter”. Men om man är rädd för S-kritik, är man inte regeringsduglig överhuvudtaget. En regeringschef måste vara stark nog att utstå kritik från motståndare.
Men jag ska inte vara helt oresonlig. Det finns, som flera Samtiden-ledare under lång tid tagit upp, en lösning där riksdagen efter valet utser Kristersson till statsminister – i en enpartiregering. Det kan ske om han är beredd att samtala och förhandla med Sverigedemokraterna. Alltså bryter sitt vallöfte om motsatsen.
Förutsättningen är att han, på det vanlig politiska tillvägagångssättet (som väljarna iochför sig avskyr), konstaterar att förutsättningarna förändrats i och med valet (vilken ju är sant, men knappast något oväntat eller oförutsägbart). Det vill säga: talmannen konstaterar att förutsättningarna för regeringsbildning är svåra och att partierna efter ett antal talmansrundor kommit fram till att en enpartiregering som talar med alla partier i riksdagen är den mest framkomliga vägen.
Efter P1:s partiledarutfrågning av Ebba Busch Thor i morse konstaterade politiske kommentatorn Tomas Ramberg att tre borgerliga partiledare nu inte rakt ut avvisat en enpartiregering med M. Det kan tyda på att man är förberedd för att det kan bli aktuellt.
Alltså: Moderaterna vågar inte tala om sin taktik av rädsla för kritik från vänster. Men man är förmodligen beredd att ta regeringsmakten på egen hand efter valet – och samtala med SD, eftersom en minoritetsregering i en parlamentarisk demokrati måste söka förankring i riksdagen och där är SD-mandaten lika mycket värda som alla andra.
Det otroliga i detta läge, är att man ska behöva skriva att demokrati – demokratiska värderingar – förutsätter att man diskuterar, samtalar och förhandlar även med dem man inte håller med. Hela idén om att man lovar att inte förhandla med ett visst parti strider mot dessa värderingar. Det bygger istället på totalitära värderingar om att isolera, förtrycka och i förlängningen fängsla sina meningsmotståndare.
Tänk att det ska vara så svårt för vissa att acceptera demokrati…