ESSÄ. Den som borrar lite djupare i frågor om nation, tillhörighet och minoriteter finner att vi har problemet med vad vi menar. Kommer kristna att i framtiden räknas som nationell minoritet, frågar idéhistorikern och krönikören Lars F Eklund.

I Sverige finns det enligt riksdagsbeslut fem nationella minoriteter: Sverigefinnar, Tornedalsfinnar, samer, judar och romer. Det finns också fem korresponderande nationella minoritetespråk: Finska, meänkieli, samiska, jiddisch och romani chib.

Till kriterierna för ”nationella minoriteter” hör religiösa, etniska, språkliga eller kulturella särdrag i för hållande till majoritetsbefolkningen, långtida historisk koppling till Sverige och en vilja i gruppen att bevara sin identitet framöver. Blott en särskiljande dialekt räcker inte för minoritetsstatus.

Medlemmar av minoriteterna har olika särskilda rättigheter visavi myndigheterna. Så långt är allt klart. Men när man borrar lite djupare i materien börjar egendomligheterna torna upp sig. Det följande handlar om några sådana egendomligheter.

Nationstillhörighet
Benämningen nationella minoriteter tillsammans med kravet på långvarig koppling till Sverige ger vid handen att det handlar om grupper som, ehuru de uppvisar vissa särdrag visavi majoritetsbefolkningen, ändå tillhör den svenska nationen så som historiskt formad gemenskap.

Men då infinner sig frågan hur man skall se till exempel på att samerna firar en egen nationaldag och har en egen nationsflagga, och att de delar dessa symboler med samer i övriga Norden. Kan man samtidigt tillhöra två nationer?

Problemet ligger naturligtvis inte i att man har en speciell dag då den egna identiteten markeras. Det har till exempel resandefolket också. Problemet ligger just i vad man menar med nation i detta sammanhang.

Att samerna därtill klassas som ursprungsbefolkning löser sannerligen inte problemet, tvärtom. För om man inte menar att samerna på något sätt bodde under packisen under istiden så är det ju uppenbart att de är lika invandrade som alla andra i landet. Analoga frågor kan väckas vad avser andra nationella minoriteter. Jag kan inte säga att jag har något svar på dem – och det verkar den svenska staten inte heller ha.

Varför just dessa grupper?
Hur kommer det sig att meänkieli räknas som ett språk i Sverige, men som en dialekt i Finland? Skillnaderna mellan meänkieli och annan finska är, om jag förstått rätt, mindre än mellan rikssvenska och älvdalska. Men medan meänkieli räknas som språk här, så räknas älvdalskan som en dialekt i Sverige.

Detta fast älvdalskan i internationella sammanhang ofta (t ex av SIL international) ses som ett eget språk! Och hur är det med gotlänningar och gutniska eller gutamål? Varför har de inte status som nationell minoritet, givet de kriterier som uppsatts?

De svenska katolikerna även så: Lång koppling till Sverige, kulturella sedvänjor annorlunda än majoritetens, en vilja av bestå som grupp och så vidare. Tyskar är ett annat exempel: Långvarig koppling till Sverige, egna kulturbärande institutioner såsom Christinae och St:a Gerturds församlingar, de tyska skolorna ock så vidare. Skåningar tänker jag inte ens gå in på.

Det som mer än något annat slår en, är den speciella blandning av opportunism, favoritism och godtycke som verkar ha avgjort vilka riksdagen ser som nationella minoriteter, och vilka som inte ses som sådana.

Vem tillhör de nationella minoriteterna?
Det som hittills behandlats är märkligt nog, men riktigt egendomligt blir det när man börjar leta efter kriterierna för vilka personer som tillhör någon av de nationella minoriteterna.

Vem är till exempel jude? Enligt halachareglerna så är det en person med en judisk mor eller en person som konverterat till den mosaiska religionen i föreskrivna former. Enligt reformerade/liberala judiska församlingar går det bra om någon annan anförvant än modern var jude.

Tusentals sekulariserade personer som inte är religiösa överhuvudtaget ser sig ändå som judar och medlemmar av det judiska folket. Men här börjar man snabbt närma sig rent genetiska kriterier för vem som är jude. Då närmar man sig också nazisternas sätt att avgöra frågan. Det kan knappast vara helt lyckat. Kanske är ”judisk bakgrund” ett alternativ, men det skjuter väl egentligen bara frågan ett led bakåt: Bakgrund i vadå, exakt?

Vad avser samerna är det sannerligen inte enklare. Sametinget, en statlig myndighet, säger att för att kunna tas upp i deras röstlängd så måste man subjektivt identifiera sig som same och det måste ha pratats samiska i hemmet eller möjligen av far- eller morföräldrar.

Detta får den egendomliga effekten att samer vars förfäder frivilligt eller av tvång övergett samiskan till förmån för svenskan därigenom görs urarva sina rättigheter som samer! Detta även om de bevarat mer av det samiska kulturarvet än många som talar språket.

Den uppfattning som staten i form av sametinget har är emellertid, som vi skall se senare, en annan än den uppfattning staten i form av regeringen/ kulturdepartementet har.

Det finns fler konstigheter.

Enligt lagen får endast samer ägna sig åt renskötsel i Sverige. Detta privilegium är i sig märkligt ur rättsstatlig synpunkt. För att få utöva renskötsel måste man därutöver vara medlem i en sameby. Och vem bestämmer vem som får vara medlem i en sameby? Jo, samebyarna.

Detta utestänger i praktiken mängder med personer som enligt minoritetspolitiken – och sig själva – är samer från att utöva samernas ensamrätt på renskötsel. Även om släkten haft renar förr. Det är uppenbart att en del samer, med statens goda minne, är mer jämlika än andra. Eller mer samiska.

Gränsdragningar kan vara hopplösa
Låt oss ta två exempel. I Sverige är sverigefinnar/finska samt romer/romani chib minoriteter respektive minoritetsspråk. Men det finns en hel del romer som har finska som språk. Till vilken minoritet hör de?

Det är därtill så att minoriteten romer enligt den svenska minoritetspolitiken också innefattar till exempel så kallade resandefolk. Det är bara det att resandefolk själva inte anser sig som romer och de har till exempel, som nämnts, en egen resandefolkets dag skiljd från romernas dito.

Utlänning kan vara medlem av svensk nationell minoritet
Detta är en verkligt egendomlig sak. Judar och romer är alltså nationella minoriteter, och ett viktigt kriterium för en nationell minoritet är en stark, långvarig koppling till Sverige. På gruppnivå.

På individnivå är det annorlunda. Då är det nämligen så, att en rom från Rumänien och en jude från New York, utan några som helst personliga band till Sverige, av staten ses som medlemmar av de nationella minoriteterna judar och romer från den sekund de sätter foten på svensk mark.

Man kan alltså vara medlem av en svensk nationell minoritet, utan att vara svensk medborgare. Är det rimligt? Det får var och en besvara för sig själv. Staten tycker att det är det.

Svenska staten löser problemen – eller?
För att hantera alla de ovanstående komplikationerna visar det sig att den svenska staten tycker sig ha löst dessa gordiska knutar med ett enda alexanderhugg. Departementssekreterare Erik Adell Hellström på kulturdepartementet får frågan hur regering och riksdag ser på frågorna och svarar med att ange statens lösning: Självidentifikation.

Den är jude som upplever sig själv som jude, den är same som upplever sig själv som same och så vidare. Enkelt och klart som korvspad. Och helt galet.

Att man landat på självidentifikation som universallösningen på alla ovan behandlade problem är i sig inte konstigt. Vi lever ju i en era så präglad av extremliberal individualism och subjektivism att man numera till och med tillhör det kön som man ”upplever” sig tillhöra. Glöm x –och y- kromosomer, organuppsättning och andra ontologisk-biologiska realiteter. Känn efter istället. Så även med etniska, språkliga och religiösa tillhörigheter, tydligen.

Här skall bara påpekas tre uppenbart absurda konsekvenser av synsättet.

Den första är att det inte fungerar i praktiken, vilket visades ovan vad avser Sametingets röstlängd. Att fastställa politiska rättigheter enbart på en grund av ren subjektivism är självfallet trams, och det är heller inte så det fungerar. Staten använder alltså inte sitt eget angivna synsätt.

Den andra är att den komiska situationen kan uppstå, att många individer som på basis av självidentifikation utgör minoritetmedlemmar i statens ögon, inte alls ses så av den aktuella gruppen då den tillämpar sina egna normer, såsom den judiska halachan eller romska normer.

Exempel: Eftersom icke-romer, gadjos, tydligen ses som orena av åtminstone vissa romer, så är föga troligt att de skulle acceptera någon som rom bara för att vederbörande själv såg sig i det ljuset. Och så vidare.

Den tredje har med kontinuitet och identitet över tid att göra. För att en grupp skall kunna existera över tid med en bibehållen identitet så krävs det att det som konstituerar identiteten, vad det nu är, förs över från generation till generation. Men individuell, subjektiv självidentifikation är definitionsmässigt inte överförbar på det sättet, just därför att den är strikt individuell.

Godtyckligt storhetsvansinne
”Vem som är jude bestämmer jag”, är ett yttrande som har tillskrivits både Karl Lueger och Herman Göring. Man slås naturligtvis av yttrandets totalitära storhetsvansinne. Men också av dess godtycklighet.

Och det är en egenskap det har gemensamt med så kallad ”självidentifikation” som grund för tillhörighet till en nationell minoritet. Maktspråket från nazipampen och den extremliberala individualistiska subjektivismen: Vad som kan tyckas böra utgöra ett självklart motsatspar, visar sig alltså ha en gemensam grund i den totala godtyckligheten.

Och det är godtyckligheten – om nationstillhörighet, om vilka nationella minoriteter som skall erkännas och hur man fastställer medlemskap i någon av minoriteterna – som gör rådande svensk politik på området till ett skämt.

Nationella minoriteter framöver
Om man ser den svenska nationen som en gemenskap primärt formad av historien så är begreppet nationella minoriteter inte nödvändigtvis orimligt.

Det handlar då om gemenskaper på olika grund – religiös, etnisk, språklig ock så vidare – som under lång tid bidragit till det svenska nationsbygget samtidigt som man på relevanta områden bibehållit egna sedvänjor och en egen gemensam identitet.

Begreppet ”nationell minoritet” kan så uppfattat vara mycket meningsfullt, till exempel för att slå vakt om ett visst kulturarv, men också för att kunna göra en distinktion mellan de gemenskaper som har en lång historia inom den svenska nationen och de som inte har det.

Men då måste godtyckligheten bort.

Det måste göras klart att man bara kan tillhöra en nation i taget. Det måste finnas sakliga grunder för minoritetsstatusen och för en viss persons tillhörighet till en specifik minoritet.

Eftersom varje nationell minoritet i väsentliga avseenden kommer att vara unik så torde dessa sakliga grunder variera mellan minoriteterna, till exempel mellan en religiös minoritet och en språklig dito.

One size fits all är alltså inte aktuellt här, bortsett från kraven på långvarig koppling till Sverige och viljan att även fortsatt existera som gemenskap. Samtidigt måste systemet vara öppet, så att alla gemenskaper som uppvisar relevanta sakliga grunder inkluderas. Även här måste alltså godtyckligheten bort.

Då kan systemet härbärgera även nya nationella minoriteter som kan ta form under historiens fortsatta gång. Kanske till exempel kristna.