2   +   5   =  

Moderaterna genomdrev migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet 2011 och var fram till folkvandringen 2015 för i praktiken öppna gränser. Varför ska vi tro på att de i grunden ändrat sig? Är den stramare politiken bara taktik för att fånga lättlurade väljare?

Sist ut i P1:s partiledarutfrågning denna morgon var Ulf Kristersson (M). Han är skicklig i mötet med media. Han kan svara som om det han säger är det naturligaste i världen att säga.

Men den fråga som gnager hos mig är, kan man lita på ett parti som svänger fram och tillbaka mellan ytterligheter? Fram till 2002 var Moderaterna i riksdagen de främsta motståndarna till generösare invandringspolitik. Med Reinfeldt blev de pådrivare för att öppna gränserna. Man bröt ”järnaxel” i migrationspolitiken som man hade med Socialdemokratin, som stoppade de värsta avarterna hos de mindre partierna som ville öppna gränserna för alla som vill komma och leva på svenska bidrag.

Så sent som månaderna efter förlustvalet 2014 debatterade jag med ledande moderater om det förödande i MP-uppgörelsen, och fick då mothugg om att den migrationsuppgörelsen var nödvändig för att kunna regera. Man höll fast vid den, även om man rasat i valet.

Nu på morgonen dömer Ulf Kristersson ut sitt eget parti på dessa punkter. Man har ”misslyckats”. Men räcker det ordet? Det är ju inte så att Moderaterna försökt göra något annat, men inte förmått. Man har ju tvärtom med öppna ögon och fri vilja själv drivit på den politik som nu anses förödande för Sverige. Är det då bara ett misslyckande? Är det inte grova felgrepp och bevis på avsaknad av det omdöme som krävs för att leda landet?

Kristersson säger att ”om politiken inte visar sig kapabel att lösa stora problem, då förlorar politiken sin förmåga att leda och vara en auktoritet i samhället”. Är inte den tidpunkten redan passerad för de partier som haft regeringsmakten de senaste åtta åren? De har ju bevisligen inte varit kapabla att lösa centrala problem, utan tvärtom fört en politik som raserar tryggheten och skapar ökad oro. Man har låtit sig drivas av utopiska och ideologiska nycker, och blundat för verkligheten.

Vad värre är: jag tror Moderaterna består av dugliga politiska hantverkare vilket betyder att min misstro ligger på ett djupare plan. Mitt tvivel, och skälet till att jag gick från att vara supporter av alliansprojektet till att satsa mitt engagemang på de nya utmanarna, bottnar i att de borgerliga partierna, inklusive M, egentligen är globalister som inte har något övers för det svenska. Det är bara de besvärliga väljarna som tvingar dem till något annat. Så fort man känner att väljartrycket inte är lika hårt, kommer man att återvända till 2011 års politik, eftersom också Moderaterna ideologiskt ligger där i den vänsterliberala fåran, medan konservatismen är övergiven.

Man kan som juristen och domare Krister Thelin hävda att ”Kristersson har gjort avbön och förtjänar förtroende … Det är mänskligt att synda, men gudomligt att förlåta … Han förtjänar stöd. Också från oss som känt besvikelse över DÖ och oviljan att välta S-regeringen.”

Självklart ska man vara beredd att förlåta syndare. Men om Moderaterna i grunden inte anser att man syndat genom migrationsuppgörelsen med MP? Att den inte var ideologiskt fel, utan mer ett taktiskt, pragmatiskt misstag. Man gick för fort fram med att öppna gränserna, och måste ta det lite försiktigare.

Är man då kapabel att föra en stram migrationspolitik? Kan ledarskap verkligen bli starkt och tydligt i en konservativ riktning om man egentligen inte tror på den?

Min slutsats är att det krävs ett konservativt ledarskap för att det ska bli trovärdigt att man menar allvar med att Sverige ska ha kontroll på sina gränser, värna välfärden för sina medborgare och upprätta lag och ordning överallt. Och det finns, i offentligheten bekräftat, bara en partiledare som bottnar ideologiskt i denna position och därför med kraft och övertygelse kan stå för en sådan politik. Och det är inte Kristersson.