I en andra våg av kritik mot Samtidens dokumentär träder medieetablissemangen in till Socialdemokratins försvar. Plötsligt anser man att källkritik är viktigt, men utan att framföra några konkreta felaktigheter som håller. De känslosamma och svepande omdömena fortsätter att dominera reaktionerna.
I Expressen skriver Per Wirtén att ”Det är historieberättande på totalitär nivå”, utan att kunna belägga några felaktigheter i filmen. De anklagelser han framför är att Aftonbladet, som citeras i filmen, var ”klart höger ägd av charlatanen Torsten Krueger och med pronazistisk hållning. Att använda Aftonbladet på det viset är en medveten lögn”.
Men så sent som år 2000 skrevs i Aftonbladet, under rubriken Aftonbladet under 170 år: ”Aftonbladet hade beteckningen ’neutral’ efter Kreugers köp och stödde 1932 den tillträdande socialdemokratiska regeringen under Per Albin Hansson.”
Så Aftonbladet ljög i modern tid om sin egen politiska positionering? Faller på sin egen orimlighet. Dessutom köpte LO 1956 Aftonbladet, trots tidningens nazianstrukna budskap. Varför gjorde man det, om man då skulle ansett dess profil så anfrätt? Aftonbladet är otvivelaktigt en del av Socialdemokratins rötter.
En andra konkret angreppspunkt från Wirtén är att det under kriget var en samlingsregering och att utrikesminister Christian Günther inte var S-politiker utan karriärdiplomat. Dokumentären hävdar inget annat. Günther beskrivs som ”icke partiansluten utrikesminister” och regeringarna anges som ”regeringen Per Albin Hansson” och ”den svenska regeringen”. Men Socialdemokraterna regerade också ensamma på 1930-talet och då anges ”Socialdemokratiska regeringen”.
När Wirtén blir konkret är hans invändningar osakliga och obefogade. I övrigt är det bara svepande yttranden utan grund.
I Aftonbladet skriver Åsa Linderborg att dokumentären ”försöker göra sossarnas historia brun”. Men filmen tar bara upp ageranden belagda med källor, därför ”försöker” inte filmen någonting. Den dokumenterar vad sossarna sa och gjorde.
Hon går sedan till motattack mot avsändarna till dokumentären: ”Svenska nynazister och med dem det unga SD hade länge Karl XII som aggressivt emblem.” Helt plötsligt behövs inga källor, inga belägg, utan bara angrepp. När S-rötter granskas, då är kraven på källor minutsiösa, men när SD-rötter granskas kan man säga vad som helst utan att ha något belägg överhuvudtaget. Det är föga intellektuellt.
Därefter menar Linderborg att valrörelse ”borde handla om sociala reformer men som kommer bli en shitshow om Socialdemokraternas historia”. Men vem är det som ständigt drar upp partiers historiska rötter? Det är ju Stefan Löfven och Socialdemokraterna. Då får de faktiskt finna sig i att deras egna rötter också granskas. Allt annat vore antiintellektuellt.
Linderborg påpekar att i andra fall hyllas Per Albin Hansson, medan Per Albins gärning i dokumentären blir några av de smutsigaste i svensk historia. Är det inte motsägelsefullt? Nej, inte om man lyssnar på sammanhanget. SD hyllar folkhemsidén, som Linderborg själv vidgår, är stöldgods från konservatismen. När Per Albin Hansson använde denna idé gjorde han det bara till hälften, han behöll socialismens radikala idéer om att skapa en ny människa. Det ideologiska godset står i strid med folkhemmet, och dokumentären blottlägger denna del i all dess ondska.
Linderborgs kulturartikel är inte skriven för att primärt behandla dokumentären, utan om Sverigedemokraterna i valrörelsen. Därför skriver hon:
”Vad SD sysslar med är kulturkamp. De vet, att ska man omdana ett samhälle i grunden krävs att man tar strid om kulturen, historien och de värderingar som majoriteten uppfattar som normalitet och sunt förnuft (med SD:s vokabulär ”svenska värderingar”). Makten över tanken gör att man får legitimitet att marschera in i kulturinstitutionerna som vänstern gjorde på 1960-talet.”
Det ligger mycket i detta. De borgerliga har aldrig vågat utmana Socialdemokratin när det gäller socialismens kulturradikalism, medan Sverigedemokraterna gör just det för att värna svenska värderingar i form av arbetsmoral, dygder, lag och ordning. Rättigheter kan inte hävdas utan att skyldigheter erkänns och respekteras. Att Sverigedemokraterna tar denna ideologiska strid är en förklaring till att partiet är så kontroversiellt i etablissemangens ögon.
Partiet utmanar den radikalism som fått härja fritt allt för länge. En radikalism som förr innebar övergrepp på försvarslösa patienter, och som nu genom extrem invandring sliter sönder hela samhällsgemenskapen.
*
Mer: se dokumentären Ett folk. Ett parti. Wirtén i Expressen. Linderborg i Aftonbladet.