Det är inte de vidlyftiga löftena från partiernas sida som är det mest märkliga i valrörelsen, utan en helt annan sak. Resonemangen om regeringsbildning är ohederliga.

På ett övergripande plan, vad är det värsta som drabbat samhället och svensk politik under senare år? Jo, det har visat sig att det traditionella politiska etablissemanget inte accepterar konkurrens på lika villkor, det vill säga den grundläggande förutsättningen för en levande demokrati.

Politikerna har tillsammans med ett vänsterdominerat medielandskap bildat ett vad man skulle kunna kalla ”Förtrytelsens sällskap”, närmast en sektliknande församling, ett kollektiv eller en ”klubb” som är stängd för vissa. Inte minst då en medlemsansökan avser ett parti som på historiskt kort tid funnit stor sympati hos det svenska folket.

Förtrytelsens sällskap har kastat demokratiska principer och anständighet över bord och i stället förenat sig i en ohelig allians där man oemotsagd kunnat ägna sig åt att mobba och smutskasta. I brist på råg i ryggen har man, liksom mobbarna på en skolgård, samlats i en kollektiv massa och därifrån angripit offret.

Ingen av mobbarna tillåts sticka ut från massan. Det känns skönt då risken för att bli angripen som förövare är noll. Alla som räknas är med på mobbingtåget och offret är ensamt, utlämnat till demonisering, spott och spe.

Detta är ett fenomen som är väl känt bland de som studerat mänskligt beteende och kanske till och med läst Nobelpristagaren Elias Canettis Massa och Makt. Ett citat: ”Så snart man överlämnat sig åt massan fruktar man inte dess beröring”.

Våra traditionellt borgerliga partier har visat sin ynkrygghet genom att just ansluta sig till den sekt som vänstern lyckats skapa. Man är rädd för massan och har således anslutit sig till den. I en sådan sekt, i en sådan ”Massa” finns det totalitära systemets rötter!

Inför det stundande riksdagsvalet snurrar många toppolitiker kring sin egen axel för att förklara varför deras parti är det bästa. Vidlyftiga löften avges på löpande band, men där många avser tidigare givna men svikna sådana. Allt i syfte att övertrumfa varandra och stryka ett streck över tidigare synder. Det får väl förvisso anses vara comme il faut i valrörelser världen över och kanske inte är så mycket att bry sig om?

Det är således inte de vidlyftiga löftena från de olika partiernas sida som är det mest märkliga utan en helt annan sak.

De traditionellt borgerliga partierna säger samfällt att man inte kan tänka sig att samregera med Sverigedemokraterna (SD) och de må vara. Vad märkligare är att man i en tänkt regeringskoalition inte ens kan tänka sig att ta stöd av SD!

De partier som fortfarande kallar sig en allians kommer inte att erövra en majoritet i riksdagen, lika lite som vänsterpartierna (S, V och MP) kommer att nå dit. Ändå tycks Alliansen mena att de skall bilda regering oavsett valutgång på grund av att de tillsammans med SD kommer att vara större än vänsterblocket. Fast det säger man naturligtvis inte uttryckligen. Hur går det här ihop?

Antingen räknar man med att SD kommer att stödja en statsministerkandidat från ”alliansen” under alla omständigheter, vilket naturligtvis inte är givet. Särskilt inte då ”allianspartierna” blir oerhört upprörda då SD framför att deras stöd naturligtvis förutsätter samtal och inte är en gratisbiljett. En sådan inställning från alliansens sida strider emot beprövat vetande om människans natur.

Eller så avser man att ännu en gång släppa fram en socialistisk regering oaktat att riksdagen har en icke socialistisk majoritet. Trots att den förkättrade s.k. Decemberöverenskommelsen (DÖ) är död mumlas det fortfarande om denna. Bägge sidor håller DÖ-illusionen öppen innebärande att om de rödgröna blir större än ”alliansen” i riksdagsvalet kommer Löfvén & Co att hänvisa till denna nullitet för att bilda regering.

Alliansen har ju lovat att inte på något vis söka stöd hos SD. På motsvarande vis kommer Alliansen i händelse av att den blir större än vänsterblocket att damma av denna icke-överenskommelse. Inget av detta kommer att ske. Centerpartiets illistiga partiledare, Annie Lööf, säger nu att ”hon” litar på att moderaternas ledare, Kristersson, inte kommer att söka stöd av SD om han får purpurmanteln kastad över sig. Det är ett indirekt hot att hon kan tänka sig att, sannolikt tillsammans med Liberalerna, stödja en regering ledd av Löfvén och understödd av såväl MP som V.

Det officiella resonemanget är minst sagt problematiskt och naturligtvis ohederligt. ”Cirkelns kvadratur” är ett välkänt geometriskt problem. Det handlar om att med hjälp av en linjal och en passare konstruera en kvadrat med samma yta som en given cirkel. Redan de gamla grekerna sökte en lösning på problemet men lyckades inte. Man lyckades inte heller bevisa att det inte fanns någon lösning. Först 1882 kunde frågan lösas. Och svaret var att det inte gick!

Alliansens sliriga argumentering i regeringsfrågan skulle kunna jämföras med att problemet med Cirkelns kvadratur kan lösas trots att vi vet att det inte går. En djup ohederlighet åvilar således samtliga allianspartier.

Nåväl, nu är riksdagsvalet runt hörnet. Det är på flera sätt ett avgörande val. Ett nytt politiskt landskap skall karteras. Historien är full av avgörande ögonblick där kontroversiella frågor avgjorts med ”shoot-outs” och ”last stands”.

Jag kommer osökt att tänka på en ”klassiker” från år 1881, nämligen revolver- och hagelgevärsstriden vid OK Corral i den lilla amerikanska gruvstaden Tombstone. Ett gäng ”good guys” under ledning av sheriffen Wyatt Earp ställs mot ett ”skurkgäng” (Clanton & MacLaury) som bland annat ägnar sig åt boskapsstölder och mord. Skjutningen varar under endast 30 sekunder och omkring 30 skott avlossas.

När krutröken och dammet lagt sig kunde konstateras att flera dog och andra skadades mer eller mindre svårt. Den ende helt oskadde var Earp. Han fick rykte om sig att vara ”bullet-proof”. Mer sansade bedömare förklarade däremot fenomenet med att Wyatt Earp var den ende kompatanten som stod blick stilla under skjutningen medan de övriga rörde sig och sprang hit och dit. Liksom rovdjur gärna attackerar varelser som rör sig gäller samma psykologi människor i situationer som denna.

Om Du som jägare attackeras av ett farligt djur, stå still om Du har nerverna under kontroll. Det krävs mod. De bästa matadorerna står stilla med fötterna ihop och agerar med kroppsvridningar och handleder. Det krävs mod. Om Du står stilla med ett vapen i hand skjuter Du naturligtvis bättre än om Du rantar runt.

SD:s ledare, Jimmie Åkesson, är lika lite som sheriffen Earp ”bullet proof” men ingen partiledare har tidigare blivit utsatt för så mycket mobbing, angrepp, spe och beskjutning som han. Det krävs självbehärskning och mod att inte låta sig knäckas.

Nu står förvisso inte Åkesson stilla. Han far runt i landet som en gårdfarihandlare och talar med människor om deras situation och SD:s politik. Men det sker på ett lugnt och sansat sätt och backas inte upp med klatschiga slagord på valaffischer utan endast med bilder på glada människor.

Ytterst handlar politik om enskilda människors behov, funderingar och drömmar och inte om valtaktiska, akrobatiska saltomortaler. Därför vore det honom väl unt att på valnatten när dammet lagts sig få stå där som en modern Wyatt Earp. Oskadd och representerande ”the good guys”!