Geijers konservativa åskådning kommer väl till heders i en tid som vår, som i likhet med hans präglades av stora omvälvningar. Han har nu introducerats på engelska i ett lovvärt initiativ.
Erik Gustaf Geijer (1783-1847) har av humanisten John Landquist kallats den största teoretiska begåvning vårt land har ägt. Hans mångsidiga begåvning bestod enligt honom själv av fem delar, liksom handens fingrar: filosofi, historia, vältalighet, poesi och musik.
Den gamla vördnaden för Geijer verkar nu bortblåst, även om han knappast kan kallas helt bortglömd. Äldre personer läste i alla fall hans dikter i skolan och den som bor och verkar i Uppsala passerar hans staty varje dag.
Samtidigt ligger det något i vad Sven Stolpe skrev i en essä redan 1947, att läsandet av några dikter i skolan sällan leder till någon önskan att fördjupa sig i hans filosofiska eller historiska skrifter.
För mig personligen gick vägen till Geijer, efter att ha känt honom som poet i många år, via intresset för politisk idéhistoria och konservatism. Även om hans associationsrika stil med väldiga tankeflykter och vilda hugskott ibland kunde förbrylla, fann jag snart en rikedom som mycket få svenska tänkare kunde bjuda.
Geijer är utan vidare en tänkare av europeiskt format.
Om Geijer nu kan sägas vara litet läst i Sverige, är han närmast helt okänd i utlandet. En urvalsvolym med nyöversatta texter är tänkta att ändra på det förhållandet – Freedom in Sweden: Selected Works of Erik Gustaf Geijer (Timbro 2017, red. Björn Hasselgren).
Vissa av Geijers texter översattes förvisso under hans levnad och Geijer nämns i vissa internationella översiktsverk, men utgivarna tänker sig ändå att de introducerar Geijer för en helt ny publik. Titeln kan överraska litet, men å andra sidan var frihetsbegreppet viktigt för Geijer, både under dennes liberala och konservativa period.
Lars Magnusson, professor i ekonomisk historia, bidrar med en biografisk och idéhistorisk inledning. Mycket av det Magnusson skriver är helt okontroversiellt. Han redogör för Geijers levnadsbana, födseln i bruket i Ransäter, de vilsna studentåren, uppstigandet till professor i historia. Han beskriver tidssammanhanget och de källor varur Geijers tänkande flyter.
En tendens stör mig dock – viljan att tona ned brytningen mellan Geijers konservatism och liberalism. ”Liberalism” och ”konservatism” förklaras vara anakronistiska termer utan större relevans, och det berömda avfallet år 1838 sägs vara av mindre betydelse. Detta trots att begreppen, om än inte helt klart utkristalliserade, fanns i samtiden och till och med användes av Geijer själv.
Framförallt uppfattades ”avfallet” som en mycket stark realitet, både för honom själv och andra.
Han skriver själv i Litteraturbladet i mars 1838 att ”från vår så kallade Historiska skola har jag genom historiska studier avfallit.” Han bytte vid tiden för avfallet åsikt i praktiskt taget alla väsentliga dagsaktuella frågor, från utbildningsfrågan till näringsfriheten, och skandaliserades i vänkretsen.
Den tidige Geijer uppfyllde också alla rimliga ideologiska krav för att få kallas konservativ; han kritiserade utrerade upplysningsidéer, abstrakta rättighetsteorier, naturalism och rationalism och försvarade en andlig och traditionell världsbild. Den sene Geijers tänkande saknade inte helt nyanser, men tog en betydligt mer modernitetsbejakande inriktning.
Den andra inledningen, skriven av Björn Hasselgren, kallar tvärtom avfallet för ”a drastical and political reorientation” och periodiserar Geijers ideologiska utveckling på traditionellt sätt. Hasselgrens bidrag handlar om en samling av Geijers artiklar som kom ut på engelska år 1842 under rubriken ”Poor Laws”.
Hasselgren visar att Geijer, också under dennes liberala tid, hade klar blick för industrialismens skuggsidor. Även om Geijer vid denna tid hade stor tilltro till det ekonomiska framåtskridandet, var han inte blind för fattigdomens problem, och han diskuterade utförligt hur det skulle kunna hanteras.
Urvalet av Geijers egna texter börjar med hans förstlingsverk, Äreminne över riksföreståndaren Sten Sture den äldre (1803). Tjugoåringen Geijer ger i denna prisskrift, som endast bygger på läsning av Olof von Dalins historia, sin oreserverade hyllning. Han sägs ha lyft svenskarna ur medeltidens mörker och upp i ljuset. Det måste på det hela taget gälla för ett tämligen omoget stycke. Texten har sin betydelse för förståelsen av Geijers utveckling, men hade helt saknat intresse om författaren inte vore känd. Det finns betydligt intressantare texter från den tidige Geijer som hade kunnat lyftas fram.
Den andra texten Republikanism och feodalism (1818) är en betydligt större pjäs, både innehållsmässigt och i textomfång. I denna utvecklar Geijer sin mogna konservativa åskådning. Denne kritiserar här starkt den liberala statssynen, som ser staten som ett kontrakt mellan individer och förnekar statens historisk-organiska natur.
Han tar dock inte parti heller för det motsatta systemet, feodalismen, som gjorde ärftliga privilegier till allt, utan visar att det vid sidan av den feodala principen, i städerna redan under Europas medeltid, fanns en annan princip, den republikanska rättens princip, vilken lade grunden för den borgerliga friheten. Geijer ville i denna skrift visa hur dessa principer, den feodala och den republikanska, kunnat samexistera under lång tid i vår del av världen och skapat förutsättningar för frihet och mänsklig odling.
Egentligen är denna text en tillräckligt intressant för att motivera hela utgivningen och med tanke på dess omfång kan man inte kräva att Nytt ”ett och annat” om den akademiska jurisdiktionen (1822), som är hans andra ideologiska huvudverk under den konservativa perioden, skulle vara med.
Något märkligt är dock att denna period i övrigt representeras av avhandlingen Betraktelser över europeiska kolonialväldets grundläggning (1819), en text som engagerat redogör för de europeiska koloniernas framväxt. Måhända togs den med för att visa vidden av hans intressen, hans syntetiska skarpsinne.
Efter detta sker ett stort hopp fram till en artikel Om slaveriet, som publicerades två år före författarens död. Artikeln är en välformulerad exposé över slaveriets historia, där dess gradvisa avskaffande sätts i samband med den kristna rättens seger över den hedniska.
Föredragsserien Om vår tids inre samhällsförhållanden (1844) är påtagligt sämre, men försvarar väl sin plats, då den tydligt visar hur långtgående Geijers liberala åskådning blivit mot slutet. Geijer hade här helt omfattat den franska revolutionens anda, dess abstrakt liberala rättighetsteori, än teori som i dag, med tanke på dess förskräckande resultat, ter sig allt mindre aktuell.
En rest från den tidige Geijer var dock att han försökte jämka denna teori med kristendomen, vilket får honom att låta litet som vissa politiskt korrekta kristdemokrater gör i dag.
Samlingen avslutas med Geijers sista publicerade text, En ekonomisk dröm (1847), en profetisk text om människans frigörande från gamla ordningar. Den beskriver i drömmens form hur alla verksamhetsområden integreras och verkar fritt med varandra. Den nya ekonomiska friheten skapar en ny sorts samhälle där inga skrankor eller hinder finns, utan allt blir som en enda enhet. Liberalismen har här blivit starkt utopisk och närmast pseudoreligiös.
Urvalet fokuserar på Geijer som samhällstänkare. Detta täcker bara en del av hans verksamhetsfält. Han skrev också filosofi i strängare mening, större historiska översikter, mängder av vittra tal, lyrik och musik. Hans väldiga plastiska begåvning rymde det stora och det lilla. Urval kan göras på olika sätt, men det viktiga är insatsen för att få Geijer mer läst, särskilt för de som tidigare hindrats av språkbarriären.
För Geijer förtjänar att bli läst. Hans konservativa åskådning kommer väl till heders i en tid som vår, som i likhet med hans präglades av stora omvälvningar. Hans allmänna filosofi rymmer aspekter och tankemöjligheter, som vår tids filosofi har förlorat. Hans tankar kring nationen talar, i ett politiskt klimat som vårt, alltmer till vårt sinne.