Inga faktafel och inga större invändningar har kommit fram mot dokumentären ”Ett folk Ett parti” som Samtiden publicerade 1 augusti. Detta trots att många letat fel med lupp och ett stort antal historiker jagats för en kommentar i medierna.
Genomslaget för filmen (se den här) överträffar mina vildaste fantasier. De ämnen som behandlas är mycket tunga och filmen är lång. Ändå visar statistiken på över 400.000 visningar på sex dagar. Ja, filmen var ju dessutom borttagen från YouTube under ett halvt dygn, innan restriktionerna togs bort – eftersom fakta knappast kan vara mot publicistiska regler.
Reaktionerna har varit många. Och märkliga. Som att historiska fakta skulle vara propaganda eller smutskastning. Fakta är antingen korrekt eller inte.
Är det som sägs i dokumentären fakta? Många medier har intervjuat historiker för att få vederhäftiga invändningar och proffstyckare har försökt framställa filmen som suspekt.
Och jag ska vara ärlig: jag var nyfiken på om vi missat något under detta långvariga och komplicerade arbete att lyfta fram och berätta om historiska fakta, rakt upp och ner.
Men nej, ingen expertis har kunnat påvisa några felaktigheter i den 1 timme och 45 minuter långa dokumentären.
I SVT är idrottshistorikern Jens Ljunggren först ut: ”Det är inte en dokumentär, det här är propaganda”. Men han kan inte peka på en enda felaktighet. Det han recenserar är istället klippningen av korrekta fakta: ”De korsklipper och hoppar mellan Sverige och Tyskland och påstår att det är saker som går ihop. Men de ger ingen kontext”.
Till DN säger Klas Åmark, professor emeritus i historia: ”Därigenom blir den helhetsbild som skapas i långa stycken en orättvis betraktelse.”
Maria Björkman, fil.dr i historia: ”Vinklingen som görs i filmen är kontextlös i så motto att socialdemokratin ensam ges skulden för vad som var ett gemensamt politiskt rasbiologiskt ställningstagande, en allmän uppfattning och mentalitet”.
Gunnar Broberg, professor emeritus i idéhistoria: ”Filmens förenklingar leder till förfalskning. Man råkar till exempel glömma att Olof Palme ifrågasatte steriliseringslagen 1960”.
DN-skribenten Ola Larsmo som begärt in historikernas omdöme summerar: ”Den fråga som återstår är denna: varför behöver Samtiden ljuga? Det finns många upprörande sidor av svensk politik, som inte får glömmas och som vi måste ta varning av. Men syftet är här att leda bort diskussionen från det egna partiets bakgrund…”
Ola Larsmo hävdar alltså att vi ljuger, utan att någon enda av historikerna han talat med kan peka på någon felaktig uppgift. För Larsmo och DN är det kanske att ”ljuga” när man avslöjar det Socialdemokraterna inte vill tala om. Det stämmer inte med agendajournalistikens syften – att skydda makthavarna mot nya konkurrenter.
Den mest återkommande kritiken handlar om ”kontext”, alltså att vi inte satt Socialdemokratiska partiets agerande i relation till tidens anda. Det var ju andra som tyckte likadant. Inte minst de borgerliga.
Men nu har vi granskat Socialdemokraterna – och hävdar inget annat. Det är Socialdemokraterna som dominerat svensk politik under 1900-talet och som i valrörelsen lyft fram behovet av att granska riksdagspartiernas ”rötter”. Då finns all anledning att granska också Socialdemokraternas rötter. Dessutom med seriösa fakta som finns belagda i källor.
Ursäkter, som att det var S som till slut avvecklade rasbiologiska institutet, förändrar ju inte att man var drivande i att inrätt det några årtionden tidigare. Och att institutet under en kritisk period mellan världskrigen drev på rasbiologin internationellt och inspirerade Nazityskland till hur denna ”vetenskap” kan användas. Joseph Goebbels hänvisar till Sverige när han försvarar rasbiologin. Dokumentären visar bildbevis på att Tyskland hänvisade till Sverige i utvecklingen av denna gruvliga verksamhet.
En annan vanlig invändning är att Aftonbladet inte ägdes av arbetarrörelsen och LO förrän 1956. Men två uppgifter ger motiv till att ta med Aftonbladet i det som är arbetarrörelsens rötter. Aftonbladet skrev själva i tidningen år 2000, under 170-årsjubileet, att Aftonbladet 1932 stödde den socialdemokratiska regeringen, även om tidningen hade andra ägare. Hur kommer det sig att detta stöd förekom samtidigt med det som dokumentärens kritiker hävdar, att Aftonbladet på den tiden var pronazistisk? Och varför köpte LO en nazianstruken tidning? Varför lade man inte ner den, utan byggde vidare på denna grund? Dessa fakta gör att citaten ur Aftonbladet i dokumentären är befogade.
Direkt felaktiga invändningar är påpekanden om att Christian Günter var opolitisk utrikesminister och att det var samlingsregering under andra världskriget. Såväl Günter som regeringarna presenteras korrekt i filmen.
Det mest intressanta med reaktionerna på dokumentären, så här långt, är att de i så hög grad handlat om att försöka finna fel, medan man slätar över innehållet i dokumentären: Socialdemokatins ansvar för det aktiva arbetet med rasbiologi och för de många plågsamma övergreppen på värnlösa patienter. Varför vill inte kultur- och medieetablissemang ställa Socialdemokratin till svars för deras rötter?