Dåligt språk och anglicismer hör emellertid samman på det viset, att bägge visar ett förakt för det svenska språket.
Litet till mans kan vi störa oss på anglicismerna. Det kan röra sig om allt från rena lånord, såsom ”take-away”, till hela fraser, såsom den allt vanligare formuleringen ”när det kommer till” (i stället för ”vad avser”).
Trots en stor undertryckt vrede i breda grupper, är det sällan denna upprördhet artikuleras i någon systematisk form. Kanske beror det på att dagens lingvister, i något slags missriktat uppror mot forna tiders normativa språkvetare, vägrar diskutera dessa frågor, med hänvisning till i hög grad normativa plattityder, såsom ”att språk alltid förändras”.
Därför får det ses som ett sundhetstecken att en ny bok med denna tematik precis kommit ut på ett etablerat förlag, Birgit Häggkvists Välkomna och please come in (Natur och kultur, 2018).
Hon är, om någon över huvud taget vet vem Birgit Häggkvist (f 1941) är, framför allt känd som skönlitterär författare, men hon har också språkvetenskaplig bakgrund med bland annat avbrutna doktorandstudier i hindi.
Den kan inte direkt sägas följa vetenskapliga principer, utan är populär till sin form, men präglas ändå av en uppenbar systematik och stor sakkunskap. Författarinnan har gått igenom material från bland annat DN och Sveriges Radios samhällsprogram, vilket gör att både muntliga och skriftliga språkprov finns med. Samtidigt är det sammanhang som gör anspråk på att vara seriösa, vilket gör den ymniga förekomsten av anglicismer ännu mer alarmerande.
Inledningsvis görs ett försök att ringa in problemets vidd och natur. Det är inte så, vilket vissa kanske tror, att antalet engelska lånord ökat kraftigt i svenskan. Andelen direkta lånord i normal sakprosa är fortfarande under 1 %. Problemet är i stället att tillfälliga engelska lån uppträder helt osystematiskt, det som med en språkvetenskaplig term kallas kodväxling. Kort sagt: man skriver eller talar engelska mitt i svenska sammanhang. Såhär kan det heta: ”I Sverige finns bara tio städer som passar min size”.
Detta är anmärkningsvärt. ”Size” är inte ett etablerat engelskt lånord i svenska för ”storlek”, utan talaren väljer, till synes slumpmässigt, att slänga in ett engelskt uttryck. Ekstedt ser flera skäl till varför språkanvändaren gör på detta sätt. Han kan vilja verka häftig, men han kan också vilja ge ett professionellt intryck. Att engelska ord ofta, särskilt av personer med lägre bildning, uppfattas som fackuttryck, även om de skulle vara vardagsord, är ett känt fenomen.
Andra orsaker till anglomanin kan vara att personen i fråga vill undvika att säga ett känsligt ord, betona ett ord eller markera känslomässig distans. Ett slående exempel är att ”I love you” inte har samma emotionella kraft som det mer direkta ”jag älskar Dig”. Det bör dock sägas, att den som har ett tillräckligt varierat svenskt språk inte borde behöva dessa billiga effekter, utan kunde klara sig med de rika möjligheter det egna språket bjuder.
Ofta visar sig anglicismerna på ett mer indirekt sätt, genom systematiska avvikelser i semantik, morfologi eller syntax. Ett typiskt exempel är att ordet ”karaktär” numera ofta används i betydelsen ”rollfigur”, vilket bara kan förklaras genom inflytande av engelska ordet ”character”, eller att ”spirituell” används i betydelsen ”andlig”. Ekstedt har samlat ett stort antal, ofta underhållande exempel, på detta.
Ibland kan jag dock undra, om inte de exempel hon anför snarare bör klassificeras som dåligt språk än som anglicismer. Att ”fruktbarhet” och ”fruktsamhet” blandas ihop, behöver exempelvis inte bero på engelskt inflytande, utan skulle också kunna förklaras med att de helt enkelt låter lika. Det blir för enkelt att förklara alla språkliga fel med engelskt inflytande.
Dåligt språk och anglicismer hör emellertid samman på det viset, att bägge visar ett förakt för det svenska språket. Den främsta förklaringen till anglicismerna är naturligtvis engelskans höga prestige och svenskans låga. Denna löjliga oikofobi borde vi omedelbart göra upp med och i stället se vilka fantastiska möjligheter vårt ärvda språk har, det språk som blev vårt ödets lott att förvalta och odla.
Birgit Häggkvist har skrivit en utmärkt stridsskrift mot anglicismerna, präglad av det stilla raseri som inte bara utmärker den segerrike soldaten, utan också den slagkraftige polemikern. Efter avslutad läsning tänker jag följande: död åt anglicismerna, leve svenskan!