Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3790

Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3791

Ja, så skrev en gång Karin Boye och fortsättningen löd; ”Varför skulle annars våren tveka”. Vacker poesi! I dagens Sverige brister också knoppar.

Ur brustna knoppar i naturen kommer det ut något nytt, livgivande och väldoftande. Det som nu brustit i det svenska samhället är snarare en varböld som tillåtits växa till bristningsgränsen. Vad som brustit är illusionen om den ”Den svenska modellen” och Sverige som ett progressivt himmelrike.

Den svenska politiska eliten och ”mainstream media” har under lång tid intalat sig själva och svenska folket att Sverige är mer moraliskt och rättskaffens än resten av världen. Som vi alla vet går högmod före fall och visserligen är illusioner kanske det vackraste vi har i livet. Men som politiskt credo är det en säker väg till förfall.

Med undantag för 6 år styrde socialdemokraterna Sverige under åren 1928-1991. De formade en hegemonisk stat som ansågs överlägsen såväl sovjetkommunismen som det kapitalistiska USA. Med början i 1968-rörelsen svängde socialdemokraterna från en västvänlig politik, ofta dold för folket men ändock, till en radikal vänsterideologi där man omfamnade vänsterrevolutionärer i Tredje världen och där inte minst USA och NATO blev till fiender. Man vände dessutom Israel ryggen och omfamnade i stället PLO och Yasser Arafat långt innan Arafat tog avstånd från terrorism. Ett förhållningssätt som vår utrikesminister, Margot Wallström, förvaltat ”med den äran”!

Vänsterns antisemitism har tilltagit, underbyggd av muslimska organisationer som falskeligen hävdar att de företräder förtryckta muslimer. Allt detta har eldats på av det som en gång var den socialdemokratiska kristna Broderskapsrörelsen som nu blivit ”Socialdemokrater för tro och solidaritet”, en islamkramande aktiviströrelse under ledning av Ulf Bjereld som alltid är beredd att rycka ut som en nyttig idiot till vänsterns försvar.

Folk från 1968-rörelsen tog mer eller mindre över socialdemokratin, statsbyråkratin, svenska kyrkan, utrikesdepartementet och en stor del av media. Biståndsbudgeten exploderade och miljarder betalades ut till en rad vänsterdemagoger och tyranner. Pierre Schori var en hängiven försvarare av kommunistdiktaturer vilket inte hindrade att han blev kabinettssekreterare, dvs andre man inom UD, och senare biståndsminister. Socialdemokraten Birgitta Dahl försvarade De Röda Khmererna i Kambodja som genomförde ett bestialiskt folkmord. Detta naiva förhållningssätt hindrade inte att Dahl blev riksdagens talman 1994!

När det Kalla kriget tog slut och Sovjetunionen kollapsade ömsade vänstern smidigt skinn och blev till ”postmodernister” och ”globalister”. Feminism och miljö blev nya hjärtefrågor. Man hävdade att Sverige led av strukturell diskriminering och rasism och att det krävdes politiska ingrepp för att motverka ”de vitas” privilegier. Man blev klimatalarmister och hävdade att svenskarna måste ändra sin livsstil och detta trots att Sverige endast står för 0,2 procent av de globala koldioxidutsläppen.

Nålen i varbölden var 2015 då Sverige tog emot inte färre än 160.000 asylsökande motsvarande närmare 0,2 procent av befolkningen! Därmed tog Sverige på sig en börda som under mycket lång tid negativt kommer att påverka hela samhällskroppen och trasa sönder sammanhållningen i samhället.

Det handlar inte om rasism eller fördomar utan om, som moderaten Tobias Billström framhöll, ”volymen”! Under 1980-talet tog Sverige i genomsnitt emot kring 20.000 invandrare per år. Under perioden 1995-2015 tog Sverige emot 1,8 miljoner personer! Den som inte ser detta som ett politiskt och ekonomiskt problem är blind. Och de som ser är inte rasister, som vänstern och socialliberalerna trumpetar, utan realister.

Även om de största syndarna är vänstern, dvs socialdemokratin, vänster- och miljöpartiet, så vilar ansvaret tungt även på moderaterna, nota bene Fredrik Reinfeldt, samt de övriga allianspartierna. Reinfeldt gick åt vänster och förordade att vi skulle öppna upp såväl våra gränser som våra hjärtan och han drog med sig småpartierna i Alliansen som alla under en period kunde njuta av maktens sötma. 2010, när Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen tände det snett på allvar för Reinfeldt och han ingick en pakt med Miljöpartiet om att ytterligare liberalisera invandringen.

Reinfeldt svek inte endast sina kärnväljare utan hela Sverige. Det fanns enligt Reinfeldt inget ”svenskt” av värde, allt vi haft att erbjuda själva var ”barbarism”! Försvaret sågs som ett ”särintresse” bland andra osv. Reinfeldt blev en svikare och som den lättmatros han är hoppade han först över bord när regeringsmakten gled honom ur händerna.

När Sverigedemokraterna uppenbarligen kommit för att stanna och främst norpade röster från socialdemokraterna och moderaterna kom ytterligare en hjärnblödning då Reinfeldt drog med sig alliansjuniorerna in i den s.k. Decemberöverenskommelsen, DÖ, vars innebörd var att man, trots en icke-socialistisk majoritet i riksdagen, abdikerade och gav bort regeringsmakten till vänstern. Parlamentarismen, en central del i vår demokrati, kastades över bord och man kan säga att förkortningen DÖ snarast kom att stå för den svenska borgerlighetens död. En ”vacker” gåva, må man säga, till det svenska folket och demokratin!

Det maktfullkomliga och högmodiga socialdemokratiska partiet är på dekis, ett öde partiet delar med andra likasinnade i Europa. S går mot sitt sämsta val i mannaminne och som ett exempel har deras sympatier i Göteborg halverats på kort tid och tidigare sympatisörer sugits upp av ett nybildat parti, Demokraterna. De senaste bilbränderna i Västsverige är ännu ett tragiskt bevis på att polisen tappat greppet och tydligen inte har resurser eller ”guts” att ingripa omedelbart och med kraft. Det går an för Löfvén att ta till svordomar och ”ryta till”. Men som vanligt agerar han ”musen som röt”. Ingenting av konkret betydelse sker.

Nu står vi inför ett riksdagsval. Stefan Löfvén är ”lost” och hans enda argument nu är att en röst på moderaterna är en röst på SD. En slags perverterad skrämseltaktik som utan framgång prövats tidigare. Trots att det finns få fenomen som våra politiker tycker sämre om än folkomröstningar – hemskt att lämna beslut i händerna på folket – så vill Löfvén få det till att valet är en ”folkomröstning om välfärden”. Han har ju hög grad bidragit till att rasera den!

Jan Björklund har upptäckt att det splittrade Liberalerna inte har något attraktivt att erbjuda väljarna, skolan är ju inte gångbar längre. Nu vill även Björklund se valet som en folkomröstning, inte om välfärden utan om EU. Han varnar för att lämna EU och vill dessutom ha ”mer av EU”! Mig veterligen är det endast SD och V som kan tänka sig ett utträde, ett Swexit.

Hur detta Björklunds stridsrop skall bli en valvinnare är nog ett mysterium för såväl valexperter som gemene man. Det bådar illa för Liberalerna i valet. Fikar Björklund efter ett toppjobb inom EU sedan han avgått som partiledare? Ulf Kristersson, Reinfeldts handgångne man, snor sig som en ljustrad ål.

Han skall ”köra in i kaklet”, regera med Alliansen och förklarar ”ödmjukt” att de som vill rösta på moderat politik är välkomna ty moderat politik är den bästa! Så särskilt ”vuxet” låter det inte! Annie Lööfs omdöme måste ifrågasättas, inte minst sedan hon röstade med vänstern när det gällde det principvidriga och helt ogenomtänkta förslaget om amnesti för 9 000 illegala invandrare. Ebba Bush-Thor kämpar så gott hon kan med sin världsfrånvända frimicklarfalang.

Tyvärr måste man se våra toppolitiker som ”wets” i Margaret Thatchers mening, dvs svaga, fega och med bristande kurage. Nästan allt är endast symboler.

Till sist; Det visade sig att RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter) kidnappade Pridefestivalen. Jag har aldrig varit homofob men i mitt tidigare liv umgicks jag i kretsar där det fanns tendenser till homofobi i form av dåliga skämt och raljerande. Jag har rannsakat mitt samvete och ångrar att jag delvis föll in i denna jargong. Gardells film, Torka inte tårar utan handskar samt det faktum att en av våra söner är homosexuell fick mig att se klart. Jag förstod vilket helvete många homosexuella fått leva med och att det fortfarande finns en utbredd homofobi som drabbar de sexuellt avvikande. Jag har haft långa samtal med min son och vi har diskuterat att skriva en bok tillsammans om saken. Vi får se om det blir av?

Om nu Pride endast var en välfunnen manifestation vore allt frid och fröjd. Men när nu den aktivistiska vänsterorganisationen RFSL lagt vantarna på paraden har det hela förvandlats till ett politiskt jippo. Hur våra politiker kan ställa upp sig på rad med flaggor i hand och på kommando vifta med sina flaggor när ”the cheerleader” förnedrar ett demokratiskt parti, kanske det största efter valet i september, är en skam för hela kåren av partiledare och ett hån mot demokratin och folkviljan.

Trycket från vänstern är så starkt att till och med överbefälhavaren springer omkring och fjantar sig på vad man skulle kunna kalla ”vänstergycklarnas marknad”. Även domstolsverket med flera myndigheter/institutioner deltog i detta av RFSL orkestrerade apspel. Det är outhärdligt.

En omvälvning måste ske för Sveriges bästa! Men hur skall den ske?