”Så tyckte alla på den tiden”. Det är ett vanligt sätt att försöka försvara Socialdemokraternas bejakande av rasbiologi, eugenik och tvångssteriliseringar. Nej, alla tyckte inte så då. Konservativa röster var emot och ansåg ingreppen olagliga och omoraliska.

När partisekreteraren Lena Rådström Baastad (S) i Expressen (1 augusti) kommenterade Samtidens film om Socialdemokratins rötter (se här), sa hon att det handlade om ”dåtida strömningar”, det fanns en ”enig riksdag” och rasbiologin ”betraktades som en vetenskap”. Ingen vilja att ta ansvar för socialdemokraternas bejakande av allt detta kan skönjas. Och det är illa. Särskilt som det handlar om vad som åtminstone tidigare varit ett statsbärande parti.

Sanningen är ju den, att alla inte alls tyckte så på den tiden.

Visst fanns det rasbiologiska och eugeniska tankegodset på många ställen från vänster till höger. Till exempel kunde man i en ledare i liberala Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1927 läsa: ”Kristendomen har lärt människan att bäfva inför den gamla seden att sätta ut defekta barn i skogen för att dö. Nu när den moderna tekniken gjort det möjligt borde eugeniken utföra den gallring naturen skött tidigare”.

Mysiga, moderna liberaler.

Men andra röster hördes. Så skrev Torsten ‘kulturpastorn’ Fogelqvist redan 1923 att ”om rasbiologins normer fått råda hade vare sig Viktor Rydberg eller Gustav Fröding och många andra med dem någonsin skådat dagens ljus” (DN 23/3 -23).

Hovrättsrådet Gustav Lindstedt och straffrättsprofessorn, f d justitieministern, Johan Thyrén påpekade i olika sammanhang att sterilisering utan medicinska skäl var en enligt brottsbalken straffbar handling såsom grov misshandel och påpekade att förfarandet var grundlagsvidrigt. Staten förfogade inte över medborgarnas kroppar på det viset.

1809 års regeringsform stadgade i §16 att konungen ”ingen fördärva eller fördärva låta till liv, ära, personlig frihet och välfärd utan att han lagligen förvunnen och dömd är”. I formuleringen ekar Kung Magnus Erikssons landslag, vilket vi skall återkomma till längre fram.

Socialdemokratiske justitieministern Karl Schlyter avfärdade sådan kritik som ”konservatism” – vilken dödskyss! – och bristande lyhördhet för opinionen (se Zaremba, DN 28/8-97).

Förre statsministern Hjalmar Hammarsköld (far till Dag) dömde ut steriliseringslagen som helt godtycklig och yrkade avslag.

De kritiska rösterna kanske inte var jättemånga i Sverige, men de fanns i tillräcklig mängd och de var tillräckligt kvalificerade –statsråd, höga jurister – för att ingen skall kunna gömma sig bakom att ”alla tyckte så”. Man kunde det inte då, och man kan det inte nu.

De som stödde eugeniken och rasbiologin visste att det fanns ett val och de gjorde sitt.

De svenska socialdemokraterna kunde här tagit intryck av det brittiska Labour som tog avstånd från alla sådana här galenskaper, men istället hämtades inspirationen vad avser tvångssteriliseringar och aborter från bolsjevikernas Sovjet och från nazisternas Tyskland. Det märks tydligt i det dåtida utredningsmaterialet.

Man kan notera att de svenska kritiska rösterna, som värnade de rättsstatliga principerna, i hög utsträckning fanns bland dem som hade hjärta och hjärna en bit åt höger. Konservatism, som Schlyter sade.

På det internationella planet anfördes motståndet mot tvångssteriliseringar och eugeniska aborter av den Katolska kyrkan, manifesterat tydligt i Pius XI:s encyklika (rundskrivelse) Casti Connubii från 1930. Det kan vara av intresse att återge en del av texten då den faktiskt är relevant än i våra dagar. Översättningen är artikelförfattarens:

”70. Offentliga myndigheter har ingen direkt makt över sina undersåtars kroppar. Därför, där inget brott har begåtts och det inte föreligger anledning till ett hårt straff, får de aldrig direkt skada eller kränka den kroppsliga integriteten, vare sig av eugeniska skäl eller någon annan anledning. St Thomas lär detta i sin undersökning av huruvida mänsklig makt får tillfoga någon olägenhet för att förebygga framtida skador. Han medger att sådan kompetens föreligger för viss olägenhet men förnekar det med rätta vad avser stympningar: ‘Ingen oskyldig får straffas genom människors beslut, vare sig med död, stympning eller prygel’. (Summa Theologiae, II-II, q 108)

71. Vad mera är: Som kristen lära och det mänskliga förnuftets ljus tydligt klargör, så har enskilda människor inte makt över sina organ och lemmar annat än i enlighet med deras naturliga funktioner och ändamål, och de har inte frihet att förstöra eller stympa sina organ eller lemmar, eller på något sätt göra dem obrukbara för dess naturliga funktioner, annat än när inget annat är möjligt för att rädda kroppen i dess helhet.”

Så långt Pius XI. Staten har alltså inte rätt att vare sin påbjuda att stympningar sker eller tillåta att de utförs.

Det finns anledning att notera beröringspunkterna i kritiken från de konservativa svenska juristerna med det Pius XI anför. Detta är egentligen inte så märkligt eftersom det rör beständiga rättsstatliga principer med rötter i naturrätten, den romerska rätten och kyrkans kanoniska rätt som utgjorde en gemensam europeisk rättsgrund när konungariket Sverige tog form.

Att ingen får skadas till liv, lem och välfärd utan föregående laga dom för brott återfinnes i till exempel Magna Charta från 1215 och har gett avtryck i doktrinen om Habeas corpus. Principer som anammades i Sverige under den katolska medeltiden, kom till uttryck i konungaeden i Kung Magnus Erikssons landslag från mitten på 1300-talet, levde vidare och fördes in i 1809 års grundlag.

Redan konservative statsvetaren Rudolf Kjellén noterade att 1809 års regeringsform återknöt till medeltida principer efter 1700-talets konstitutionella tvärvändningar. (Rudolf Kjellén: Den svenska grundlagens anda, 1897).

De aktuella principerna vägledde de kritiska svenska juristerna, liksom de vägledde påven Pius XI. Ett principiellt förhållningssätt som justitieminister Schlyter (S) menade bara speglade en bristande lyhördhet inför den samtida opinionen!

Attityden hos dem som kritiklöst bejakat allt modernt och förment vetenskapligt; socialdemokrater, vänsterliberaler, allsköns kulturradikaler och så vidare, har lett till strömhopp från den ena galna tunnan till den andra:

I framåtskridandets namn har man i perioder bejakat tvångssteriliseringar, eugeniska aborter, lobotomier, könsstympning i form av omskärelse av minderåriga och ”könskorrigerande kirurgi”, som i samband med så kallade könsbyten naturligtvis är ren stympning av fungerande organ. Och byta kön går faktiskt inte. Den konventionella borgerligheten har tyvärr heller inte varit immun mot allt detta.

Vad som under några decennier är modernt, vetenskapligt och högsta mode förfasar man sig inför strax därefter och undrar: Hur kunde man? Vad tänkte de på? Tur att vi är moderna nu. Och så vidare.

Tiden är säkert inte avlägsen när hbtq–glöden svalnat, genustramset imploderat, regnbågsflaggorna sloknat, paljetterna trillat av och man frågar sig: Könsbyten?? Mer än två kön? Vad tänkte vi på? Verkligheten har ju en tendens att göra sig påmind.

En stor del av problemet bottnar i det totalt okritiska förhållningssättet till allt som uppfattas som modernt. Sverige är ett av få länder vari stora delar av etablissemanget tror att blotta nämnandet av ordet ”modernt” konstituerar ett sakargument.

Tror ni mig inte, så börja lyssna uppmärksamt på hur etablissemangets företrädare använder ordet. Denna attityd, enligt vilken historien framöver bara går – och bara kan gå – åt ett håll är farlig, då alla dess kritiker avfärdas som mossiga reliker – eller som ”hatare” – som man inte behöver lyssna på.

Kritikens sakargument blir därför inte hörda: De framförs ju av fel personer. I utredningsmaterialet som föregick 1930-talets lagar om sterilisering och eugenik så registreras till exempel att Katolska kyrkan är kritisk, men ingenstans redovisas argumenten. Det är liksom underförstått att en så hopplöst omodern institution inte skall tas på allvar. Samma attityd mötte de röster till höger som slog vakt om rättsstatens principer.

Denna knasiga syn på modernitet och framsteg – som härbärgerar föreställningar från både Hegel, Marx och liberala ideologer – saknar alla ontologiska, etiska och rättsfilosofiska kriterier för att avgöra vilka förändringar i samtiden som representerar verkliga framsteg och vilka som leder fel.

Rasbiologi och lobotomier har bejakats likaväl som kylskåp, antibiotika och internet. Och genom att undanröja autentisk religion, filosofi och historia ur det uppväxande släktets uppfostran och utbildning så försöker man, genom att beröva de unga instrumenten och kriterierna för urskiljning, försäkra sig om att det kommer att fortsätta på det sättet. De unga får inte lära sig att tänka kritiskt. Istället får de ”lära sig” vilka åsikter som är ”kritiska”. Tills vi säger ifrån, vill säga.