Visst har en lättnad skett av etablissemangens fördömanden mot oliktänkande under trycket av en växande, folklig opinion. Men kan en sinnesförändring i grunden skönjas?
Besinna, bästa läsare, att vänsterliberaler ofta talar om sin egen politik som professionell och att en modern människa accepterar mångkultur. Med vilken ”politisk professionalism” skall denna moderna, nya människotyp uppstå och hur rimmar detta med demokratin? Genom massindoktrinering?
Och för övrigt, hur skall denna nya människotyp se ut, buren av osjälvisk idealism, s.k. antirasism? Skall alla människor omvandlas till denna nya människotyp, eller bara ett fåtal utvalda som skall härska över den stora massan av gamla vanliga materialistiska människor?
Det är vänsterliberalernas identitetspolitik som driver Sverige mot ökad splittring och söndring. Det skapar en oförsonlighet som undergräver den fria tanken och det rediga samtalet. Det skapar låsningar som gör Sverige till ett land som blir allt svårare att styra.
Skulden för Sveriges problem får inte de som skapat den situation landet befinner sig i, det får de som försöker ta oss ur vårt svåra läge.
De etablerade politikerna saknar självkritik och väljer en enkel väg ut – fördöm och frys ut oppositionen. Länge har vi befunnit oss i en frysbox.
Redan i mitten av 1980-talet fick jag erfara hur oppositionen behandlades: för mig som musiker blev det inga spelningar i officiella sammanhang, inga spelningar i radio- eller TV. Panik utbröt inom den politiskt korrekta musikindustrin när Ultima Thules musik klättrade på försäljningslistor och hamnade i topp när lyssnare röstade fram sina favoriter.
Jag behöver inte säga att ett jobb på den reguljära arbetsmarknaden var uteslutet för mig – jag stod utanför etablissemangets trånga åsiktkorridor, jag placerades i deras frysbox. Kvar stod endast ett alternativ. Skapa ett eget företag och kunder som inte brydde sig om eller avskydde vänsterliberal, politisk korrekthet.
Men har inte detta ändrats nu när Sverigedemokraterna sitter i Riksdagen?
Visst har en vändning skett under trycket av en växande, folklig opinion som när som helst kan leda till uppror, men ingen sinnesförändring i grunden kan skönjas.
Fortfarande diskrimineras företrädare för Sveriges största parti. Är det någon som tror att Jimmie Åkesson kommer att erbjudas en post som landshövding, ambassadör eller myndighetschef efter sin politiska karriär? Kanske om han förvandlas till ett med det politiska etablissemang som Sverigedemokraterna alltid bekämpat, men annars inte.
I mina mörkaste stunder då jag misströstade om en förändring kunde jag misstro demokratin, men genom en grundlig och eftertänksam läsning av bl.a. Lund-Pihl-Slöks bok Europas idéhistoria (W&W), så kom jag till insikt om hur osmält och grötig min tankevärld ännu var och vilken rappakalja jag kunde skriva. Men det blev bättre genom ökad bildning och eftertanke.
Min förhoppning är numera att vänsterliberaler tar till sig en av mina favoritdikter, ”Idealet” av skalden Gustaf Fröding:
Idealet är här, idealet är där, idealet är likt sankte Pål, sankte Pär, idealet är svart, idealet är vitt och likt påvens skägg av ett eget snitt, idealet är lätt, idealet är tungt, idealet är gammalt, idealet är ungt, idealet är kärlek, idealet är hat, idealet är Tolstojs och Nietzsches prat – jag tror det är bäst, att var och en har sitt, som jag har mitt.
Vänsterliberaler: Tänk efter och besinna dessa kloka ord, denna slående riktiga tanke, och därefter kommer du – förhoppningsvis – att aldrig mer häva ur dig sådana dumheter med grötmyndiga pretentioner om antirasism, antinationalism som ”idealism”.