Utfrågningen av Annie Lööf i SVT var intressant. Det blev en studie i att vilja vara tydlig men inte kunna. Särskilt om valets tyngsta frågor, migration och regeringsbildning.
Det är inget fel på Annie Lööfs ambition. Hon vill så mycket. Men gör hon rätt prioriteringar och uppnår hon uppställda mål med den politik hon driver?
I en fråga lyckas hon väl, att försvara varför småföretagen behöver friare villkor för att kunna växa. Anställningsvillkoren i mindre företag kan inte vara lika hårt reglerade som i stora företag som har ekonomiska muskler och möjlighet att ta socialt ansvar. Här backade hon inte i beskedet om mindre krångel för företagen.
Också skogsbrukarnas äganderätt försvarade hon med rak rygg. Det är självklart så att personligt ägande ger bättre omsorg om skogen än om statliga byråkrater ska styra och ställa.
Men när det kommer till migrationen blir det katastrof. På flera plan. Genom att backa upp gymnasielagen för 9000 män, säger hon att ett nej i asylprocessen inte är ett nej. Att tänja på rättsstatens prestige är livsfarligt. Om man kan strunta i domstolar och lagar när de inte passar, varför bara när det gäller migranter?
Förklaringen hon ger till varför C röstade för är heller inte övertygande. Eftersom S avvikit från migrationsöverenskommelsen 2015 var centerpartisterna ”oerhört brända” på att förhandla med S. Därför lät man bli att påverka gymnasielagen, som blev bedrövlig enligt all juridisk expertis, men röstade ändå för den. Det är ett agerande som inte utstrålar ledarskap, utan misslyckat och ansvarslöst taktikspel.
Efter valet vill hon gå tillbaka till en ”generösare” migrationslagstiftning som ger betydligt större anhöriginvandring och fler beviljade uppehållstillstånd för ”ömmande skäl”. Migrationsverkets prognos i juli, som regeringen försökte gömma undan genom att publicera en söndagseftermiddag, talar om 300.000 nya migranter 2019-21 enligt gällande lagar. Om C får igenom lättnader, kommer de att öka än mer. Då är vi nästan uppe i samma volym som 2015. Varje år, under kommande mandatperiod.
Detta till ett land som redan är extremt både historiskt och i jämförelse med andra länder, i andelen utlandsfödda av befolkningen. Och till ett land som inte visat någon som helst beredskap eller förmåga att ta emot så många nyanlända. Sverige går redan på knäna när det gäller brister i välfärd, skola, sjukvård och när det gäller människors ökande otrygghet i sina egna bostadsområden.
Nu tog utfrågarna inte upp hur Lööf ska lösa detta eller hur hon ska finansiera en politik som innebär nya mångmiljardkostnader, men väl hur hon ska få igenom politiken i regeringsförhandlingar. Hon sa att hon inte ställer ultimativa krav, och att hon vill hålla ihop allianspartierna. Men de andra partierna, särskilt M, ställer inte upp på hennes linje i migrationspolitiken.
Om alliansen blir större än de rödgröna, vill hon bilda regering. Men även då krävs stöd från ytterligare ett parti. Dessutom vill hon bilda regering även om alliansen blir mindre än de rödgröna. Då är man i än större behov av stöd från andra partier. ”Då kommer vi ha det samtalet då”, säger hon och menar blocköverskridande samtal med S.
Hon vill alltså att alliansens huvudmotståndare ska lägga sig platt och släppa fram de borgerliga efter valet. Det är inget annat än dagdrömmeri.
För väljarna blir allt detta väldigt otydligt. Var kommer hennes parti att landa efter valet, egentligen? Det är synnerligen otydligt.