Politik reduceras oftast till allmänt goda utfästelser eller till att finna fel hos motståndarna. En som vägrar delta i det spelet är Jimmie Åkesson, som nu på morgonen var med i P1:s partiledarutfrågning.

Utfrågningen började med miljö- och klimatfrågorna, där programledarna frågade Åkesson om Sverige ska lämna Parisavtalet om klimatåtgärder.

– Nej, vi har aldrig varit emot Parisavtalet som avtal, men vi röstade emot att Sverige ska ratificera avtalet eftersom det inte framgick vad det skulle betyda för Sverige. Sveriges del i avtalet bestämdes sedan på EU-nivå, och vi var oroliga att Sverige skulle få ett oproportionerligt stort ansvar. Det fick vi också. Det beror på att den här regeringen tycker att Sverige ska gå före, medan min hållning är att det är dyrare att minska utsläppen i Sverige, som redan har relativt låga utsläpp jämfört med andra länder, svarar Åkesson.

Ska man inte följa avtalet, blir följdfrågan.

– Om jag minns rätt har Kina lovat att öka sina utsläpp fram till 2030 i Parisavtalet. Länder som Polen och Bulgarien kan fortsätta göra stora utsläpp eftersom Sverige lovat göra minskningar också åt dem.

– Min utgångspunkt är att jag inte förnekar klimatförändringar och att alla länder, även Sverige, har ett stort ansvar för att minska miljöpåverkan. Däremot tror jag inte att subventioner av elcyklar eller kurser i klimatångest är effektiva, sa Åkesson.

Köper du den svenska klimatlagen, som stadgar att utsläppen ska vara nere i noll 2045?

– Jag tror, om jag ska vara krass, att ingen kommer att leva upp till den där klimatlagen. Det är symbolpolitik av högsta nivå. Det är en lag som ingen kommer att kunna leva upp till. Den är helt orimlig. Men jag har inga problem den lagen. Den förändrar ingenting i någon riktning. Om den ligger där i botten… alla kommer att tvingas bryta mot den lagen förr eller senare, konstaterade Åkesson.

Också i språkbruket har Åkesson en mer avspänd och vardaglig utgångspunkt än andra partiledare, som när utfrågningen handlar om varför man behöver tillgängliggöra majoritetssamhällets svenska kultur för invandrare: många har ett svenskt pass men ”mentalt är de i en annan del av världen”.

Svenskheten är öppen, men man behöver känna lojalitet med Sverige mer än till någon annan nation.

För mig är det ljuv musik att höra en ledande politiker tar politik på ett mer avspänt och resonerande vis. Det har blivit alltför mycket aktivistiskt spel för gallerierna i både svensk och internationell politik.

Också Parisavtalet är ett papper med lösa ambitioner, utan förpliktande innehåll. Samtiden har i tidigare ledare konstaterat: ”Parisavtalet är som sagt frivilligt och tänjbart, något som glöms bort. Man har kunnat skriva under men ändå låta bli att göra något”.

Jag tror att detta agerande är en viktig orsak till att folk tappar förtroende för politiker. Mycket är på låtsas, vilket kompenseras med ett högre känslosamt tonläge mellan aktörerna. Tomma tunnor skramlar mest. Man ägnar sig mer åt ett spel med uttalanden utan betydelse, än att ta ansvar för viktiga statliga uppgifter som infrastruktur, krisberedskap, lag och ordning, välfärd.

Sveriges Radios politiske kommentator Tomas Ramberg formulerar det så här: ”I själva verket ska Åkessons stil ses som ett politiskt budskap. Sverigedemokraterna markerar distans till det politiska systemet och de andra partierna genom att inte ta så allvarligt på konkreta förslag och beslut.”

Jimmie Åkessons ”stil” är att han inte deltar i falskt spektakel. Det är en sällan nämnd orsak till hans och partiets framgångar i opinionen.