I dagarna har Jimmie Åkesson lanserat sin senaste bok där han sticker ut hakan och helt frankt hävdar att Sverigedemokraterna är det verkliga folkhemspartiet.
Åkesson menar att folkhemmet är trygghet och säkerhet, det är nation och det är kärlek och omsorg om hela svenska folket, ett folk som finns och är ett resultat av sin historiska ödesgemenskap. Det är också gästfrihet, men inte naivitet och troskyldighet, det är krav och ansvar som ska bygga det goda samhället, inte en inflation av rätt och rättigheter utan krav på motprestation.
För mig är en sanning något som kan bevisas genom observationer och när jag går tillbaka till dokumenten i böcker, i arkiv så kan jag inte annat än ge Åkesson rätt. Han har ringat in folkhemmet, han har gett Per-Albin Hanssons folkhem en ny röst i Sverige och detta gläder mig.
Stefan Löfvens och S-försvarsministern Peter Hultqvists (bl a i Aftonbladet 4 juni) försök till protester är utsiktslösa. De är okunnig och förmodligen vill de inte se skillnaden mellan t.ex. Per-Albins nationella folkhem och Olof Palmes internationalism.
Att Palme satsade hårt på en ”internationell karriär” som ”det internationella samförståndets förespråkare” med ”socialdemokratin som en tredje kraft mot både kapitalism och kommunism” och därvid satsade hårt på stöd åt Tredje världen i en ”Nord-Syd-dialog” samt i kampen mellan supermakterna såg en s.k. kålsuparteori (att både USA och Sovjet som supermakter var lika skuldbelagda) – detta vet alla politiskt bevandrade och medvetna.
Men vad få torde ha gjort klart för sig är att Palme ville göra Sverige till ett internationalismens föregångs land (därav invandrings- och flyktingpolitiken) och därmed binda upp ett maximalt antal stater i FN som Sveriges moraliska vänner och i detta såg den bästa försvarsstrategin mot ett eventuellt sovjetiskt angrepp på Sverige: Inte först och främst ett militärt försvar och god säkerhetspolitik skulle skydda Sverige utan en internationell ”solidaritetspolitik” – detta var Palmes ”vision”, inte Per-Albins.
Man kan sannerligen diskutera om denna politik var (är) klok och framsynt eller äventyrlig och troskyldigt fantastisk, en sak är i alla händelser säker – ett nationellt svenskt Sverige gjorde Palme och hans efterföljare sitt yttersta för att successivt undergräva, medan Per-Albin slogs för den svenska nationalstaten och det svenska folkets fortbestånd.
Nu är Palme som mördad ett helgon och en martyr för våra socialdemokrater. Och ändå, hur grovt misstog han sig inte; nedrustningsförhandlingarna mellan supermakterna ledde bara till ökad upprustning, Vietnam blev inte någon demokrati utan (precis vad hans motståndare sade) en sovjetisk satellit och en kommunistisk diktatur som ockuperade grannländerna Laos och Kambodja, Rhodesia blev inte ett demokratiskt Zimbabwe utan ett marxistiskt enpartistyre, precis som Palmes motståndare befarade.
Som fredsmäklaren i kriget mellan Iran och Irak misslyckades Palme totalt, den iranska revolutionen under de fundamentalistiska islamska mullorna beskrev Palme som ”en med pedantisk noggrannhet genomförd demokrati”, också grovt felaktigt. Palme ansåg att sandinisterna i Nicaragua med svensk u-hjälp var på väg mot demokrati, lika felaktigt som alla andra Palmeanalyser.
Palmes vision om Sverige som ett internationalismens och mångkulturens föregångsland har smulats sönder av verkligheten, av lönedumpning, splittring och uppror.
Något folkhem i Per Albins anda har inte socialdemokratin eftersträvat på mycket länge, men Jimmie Åkesson, har allt vad som krävs – en vilja att stärka nationalstaten och säkra välfärden för svenska folket.