SD-framgångarna räddar eliterna från att gå för långt och förstöra landet. Brittiske författaren David Goodhart ser motreaktionen mot irrationell vänsterliberalism som ett tecken på att demokratin fungerar i Sverige.
Lär av era misstag. Utestängingsstrategin fungerar inte. Det är några av råden från journalisten och författaren David Goodhart, när Susanna Popova för Svenska Dagbladets intervjuserie Sverige Utifrån, träffat honom. Goodhart har haft stor påverkan på den internationella debatten om konservatismens återkomst genom boken Road to Somewhere (se mer här och här)
”Eliterna i Sverige trycker ut sin extrema liberalism på resten av befolkningen”, konstaterar han och jämför etablissemangens sätt att agera med mobbare. Svenska etablissemang har använt sig av utestängningsstrategier, vilket har misslyckats.
”Var inte illiberala liberaler”, uppmanar han.
Medan många talar om att demokratin hotas av att gamla makthavare utmanas, drar Goodhart den rakt motsatta slutsatsen, att de folkliga reaktionerna mot den förda politiken är naturliga och inget mindre än sundhetstecken.
”Att Sverigedemokraterna fått såna framgångar efter att ni tagit emot så många [migranter], visar egentligen att systemet fungerar, inte att det fallerar.”
David Goodhart är underhållande och ger korta och vassa svar på sådant som anses känsligt i svensk debatt. När Popova frågar om det är känsligt att utreda kriminalitet hos utrikes födda, svarar Goodhart kort och gott: ”Det är legitimt att tala om det som är sant”.
När Popova frågar hur han ser på att svenska etablissemang har svårt att se om det finns någon svensk kultur, svarar Goodhart: ”Det är lite överlägset och typiskt svenskt att inte kunna definiera vad som är svenskt”.
Goodhart noterar också att svenska medier verkar i symbios med politiska makten som är otänkbar i Storbritannien, och att det finns ett större gap mellan väljare och valda i Sverige än i Storbritannien.
I intervjuserien har Popova också träffat danske historikern Mikael Jalving, som bland annat skrivit en svarsbok på vänsterjournalisten Lena Sundströms bok om dansk migrationspolitik.
Också han ger tänkvärda svar om Sverige utifrån.
”Otroligt nog är Sverige på väg att bli ett ’normalt’ västeuropeiskt land tack vare en kolossal invandring, social segregering, press på välfärdsstaten, fallande tillit, ett alltjämt ökande våld riktat mot person, och en växande underklass av migranter och etniska svenskar. Båda dessa grupper konkurrerar om bostäder, socialbidrag, sjukvård och pensioner och det skapar naturligtvis grogrund för det man kallar högerpopulistiska partier.”
Om Sverige tycker han. Visst.
”Jag älskar det skiftande landskapet i Sverige, den varierade geografin, ja, själva omfattningen, att man i motsats till i Danmark kan försvinna i naturen. Jag älskar malmen, det hårda, det fysiska – och kanelbullarna. Men jag avskyr eliternas dogmatiska humanism, som har fört landet ut i oöverskådliga olyckor för många år framöver.
Jag åker gärna till Småland med min familj därför att det är tomt på genusforskare, veganer och Södermalmsmänniskor med hipsterskägg och jobb i nöjesindustrin.”
Det blir intressant att se vilka mer Susanna Popova intervjuar i denna högst läsvärda artikelserie. Det är genom denna typ av utblickar och samtal som gammelmedier kan bevisa sitt existensberättigande. Här skrivs inte läsarna på näsan i ”agendasättande journalistik”, utan förväntas vara vuxna medborgare som är nyfikna på olika perspektiv och analyser av personer som visat att de kan bidra med fördjupning och insikter vi inte får på annat sätt.
Särskilt uppmaningen att de etablerade partierna inte ska vara så förbaskat illiberala, tycker jag träffar mitt i prick. Detta eftersom etablissemangen så gärna kastar ur sig denna anklagelse mot den nya konservativa vågen, samtidigt som deras egna uppträdande är betydligt mer illiberalt till sin praktik än vad de konservativa är.
De gamla makterna (partier, medier, företag, aktörer) är betydligt mer totalitära i sitt agerande än de nya krafter man kritiserar. Deras metoder att försvara rådande vänsterliberala dogmer har ingen respekt för demokrati som livsstil. De är i sina handlingar illiberala. Något motståndarna, i vilket fall Sverigedemokraterna, inte är.
Svenska folket upplever detta som hyckleri, och det är därför inga utestängningsstrategier har fungerat.
Om de gamla aktörerna inte helt vill bli förpassade till historiens skräphög borde de börja reflektera över vilka monumentala misstag de begått, och på det sättet komma till insikt om varför de nu tappar mark i snabb takt.
För egen del tror jag det kokar ner till ett ord: ledarskap. Globaliseringen har, paradoxalt nog, utsatt de globaliseringsivrande eliterna för samhällsförändringar de inte varit beredda på. Migrationen är en. Och i föränderliga tider, då gamla svar inte håller, måste det finnas ett politiskt ledarskap som förmår att dramatiskt ändra positioner, prioriteringar och strategier.
När verkligheten förändras, krävs att de egna värderingarna omtolkas utifrån nya villkor. Bara så kan man vara lojala med dem. Att däremot krampaktigt hålla fast vid gamla uttolkningar innebär tvärtom att man sviker sina ideal. Och det är det vi nu ser hos såväl Socialdemokratin som Moderaterna. De har saknat det ledarskap som krävs för att möta den nya verkligheten. Istället slåss man som tokar för, om inte väderkvarnar, så gamla positioner som väljarkåren övergivit.
Jag har länge hållit Louis De Geer (1818-96) och Per Albin Hansson (1886-1946) som de viktigaste statsministrarna någonsin i Sverige. Båda var ledare som i grunden förändrade det svenska samhället, men med respekt för människors vardag.
I samhällsförändringarna var de båda paradoxalt nog konservativa, den förste liberalkonservativ (förde Sverige från merkantilism till marknadsekonomi och tog första steget till demokrati) och den senare socialkonservativ (skapade genom nationella reformer, inte revolution, sociala skyddsnät och välfärd), och kunde därför skapa stor uppslutning kring de beslut som verkligheten och samhällsutvecklingen krävde.
Man kan hävda att de lyckades eftersom de båda var extremt begåvade taktiker. Men jag menar att det inte räcker. Ledare kan inte agera i strid med tidens villkor. De kan bara lyckas om de förstår tidens underliggande strömningar, förväntningar och krav. Därför lyckades reformistiska konservativa på 1800-talet, och därför lyckades reformistiska socialdemokrater på 1900-talet. De stod redan för den politik och värderingar som tiden krävde.
Och nu på 2010-talet? Efter de allt mer urspårade vänsterliberala experimenten i Sverige behövs en konservativ justering och normalisering av Sverige. Jag trodde länge, alltför länge, att en sammansmältning av de fyra borgerliga partierna till en allians skulle kunna utmana den vänsterliberala hegemoni som vuxit fram i Sverige (allt sedan Axel Hägerstöms värdenihilism på 1910-talet).
Men den flyktingpsykos som också omfamnade Moderaterna 2015 fick mig att inse att det krävs en ny aktör som inte låter sig hönsas av medievänstern. Allt det Goodhart och Jalving kritiserar bär de rödgröna och alliansen tillsammans skulden för. Och lösningarna de ser, ligger i linje med utmanarpartiets. Och dessa röster kan knappast anklagas för att vara Sverigedemokrater….