Vänsterkyrkan, Stjernkvi(s)t, Ranstorp och böneutrop

REFERAT. En dag i Almedalen. Säga vad man vill om detta politiska jippo i Visby, men mer omväxlande teman är svårt att hitta.

För er som inte varit i Almedalen, eller i vart fall inte är där nu, tänkte jag ge en bild över hur en dag kan se ut här.

För mig började dagen på kristna båten Elida, där tidningen Världen idag bjudit in idéhistorikern Johan Sundeen att tala om sin omtalade forskningsstudie, 68-kyrkan: Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989. Att den ännu ett år efter utgivningen är brännhet demonstreras av att DN-Kultur idag publicerar långt genmäle av förre ärkebiskopen Anders Wejryd, som kallar anklagelsen om marxistiskt övertagande som ”absurd”.

Ämnet är svårt att behandla, särskilt som kristenheten inte vill kännas vid att man varit och är influerad av vänsterpolitiska perspektiv. När paneldeltagaren Gunilla Hallonsten, utvecklingschef i Svenska kyrkan, skulle ge exempel på att kyrkan också kritiserar vänstern, nämnde hon ”påskuppropet” 2005 som var riktat mot Perssons S-regeringen. Men det var ju kritik mot regeringen för att den var för lite vänster, inte att man var för mycket…

Sedan gick jag runt Visby hamn och hamnade hos tidningen Dagens Samhälle, som har det kanske smartaste upplägget: många namnkunnig gäster utfrågas var och en för sig, i bara 15 minuter. Det känns effektivt och allt tröttsamt runt-i-kring-snack minimeras.

Där kunde man höra den ofta intressante kommunstyrelseordföranden i Norrköping, Lars Stjernkvist (S) som också varit partisekreterare i Stockholm. Han har lovat att i valrörelsen bara tala om sin egen politik och inte kritisera andra partier. Varför? Han tror väljarna uppskattar det. Jag tror han har rätt.

Han kallar sig ”fundamentalistisk pragmatiker”, och bygger en annorlunda majoritet i gamla arbetarstaden Norrköping med C, L och KD. I opposition finns V, MP, M och SD. I höst får vi se vad väljarna tycker om det.

Hos Dagens Samhälle utfrågas senare forskaren Magnus Ranstorp om Försvarshögskolans nya studie (se här) som varnar för att den radikal islamism har tiodubblats i Sverige.

Eftermiddagen avslutades med panel hos kristna Claphaminstitutet på temat, ”Sharia och böneutrop – Var går religionsfrihetens gränser” med David Thurfjell, professor i religionsvetenskap, Stefan Gustavsson, ledarskribent Världen idag, Jacob Sidenvall, ledarskribent Smålandsposten och Mohamed Temsamani, ordförande i Förenade islamiska föreningar i Sverige.

Det blev så där snällt, respektfullt och återhållet som svenska samtal i känsliga ämnen allt för ofta blir. Och behovet av att visa respekterar för islam är så stor att det påstås finnas pluralism i Mellanöstern. Jag tar mig för pannan. Hur många kristna kyrkor finns i Saudiarabien? Hur många biblar? Inga. De är absolut förbjudna. Men i Sverige tycker flera paneldeltagare att böneutrop måste tillåtas.

Två invändningar framförs. Sidenvall ifrågasätter om integrationen underlättas av allt fler böneutrop i svenska städer, och Gustavsson var emot böneutrop eftersom vi inte skulle gilla om politiska partier, andra religiösa samfund och Humanisterna började sprida återkommande utrop i högtalare över allmän plats.

Även kristna tillgriper alltså nihilistiska motiv om juridisk likabehandling för att säga nej. Att Sverige är ett kristet land och därför håller hårt på separation mellan politik och religion, medan politik i islam är underställd religionen, framförs inte. Islam kan inte accepteras på samhällsnivå, eftersom det skulle innebära demokratins avskaffande. Islam kan bara samexistera med den kristna civilisationen som privatreligiös utövning av religionsfriheten. På samhällsnivå kräver islam att politiken underställs koranen och de heliga skrifterna. Något utrymme för demokrati finns inte.

Men vi får vara glada över att man i Almedalen alls vågar ta upp ämnen som böneutrop. Det är en liten värdemätare på att samhällsdebatten blivit lite mer öppen.