Det är dags att ”göra upp med” identitetspolitiken, skriver Ann-Sofie Hermansson (S), Göteborgs ledande politiker. Hon kallar den ”en farlig återvändsgränd”, inte minst i arbetet för att lyfta utsatta områden.
Under rubriken ”Skrota identitetspolitiken” går Hermansson på sin blogg till generalangrepp mot den rådande socialdemokratiska dogmatiken, som givit ”flyktingar” och invandrare företräde till välfärden framför svenska låg- och medelinkomsttagare.
Hon skriver att denna samhällsanalys har gått över styr: ”Att fokusera på identitet – i form av t ex etnicitet, kultur och hudfärg – är i sig inte fel. Detta är snarare en given beståndsdel i politiken. Att lyfta fram diskriminering som ett centralt samhällsproblem är självfallet inte heller fel. Tvärtom måste arbetet mot diskriminering spela en huvudroll i varje civiliserat samhälle. Problemen uppstår i stället när en identitetspolitisk agenda görs strukturell och separatistisk. Det är detta som hänt i Sverige. Förespråkarna har, genom att analytiskt dela in samhället i identitetsgrupperingar, skapat en världsbild där samhällsdynamiken i huvudsak beskrivs i termer av dessa gruppers strukturella över- eller underordning.”
Det har resulterat i allt större polarisering i samhället. ”Ett av de dominerande identitetspolitiska tankespåren har blivit ’vithetsnormen’, enligt vilken alla individer i ett starkt rasifierat samhälle primärt förväntas agera utifrån sin hudfärg. Den som ändå inte gör det betraktas som svikare, hycklare eller förvirrad.”
Hermansson hävdar att detta tänkande är starkt inom Fi, V och MP, men också har förespråkare inom socialdemokratin. Andra skulle nog säga att det bara är när S tagit detta tänkande till sig som det kunnat få stort genomslag i samhället.
Hon listar nackdelarna med denna dogmatism.
1. Vad man får är ett splittrat samhälle där det gemensamma nedprioriteras och grupp ställs mot grupp.
2. Den levererar inga lösningar, utan ger kortsiktighet, projektifiering och en oförmåga att skapa helhetslösningar.
3. Den har delvis lyckats blockera ordentliga politiska åtgärder mot hedersförtryck och extremism.
4. Identitetspolitik driven från vänster gynnar i själva verket högerpopulism.
Som svar på vänsterns identitetspolitik har ett slags identitetspolitik från höger uppstått. Hermansson pekar på studier om Trump i USA och menar att observationerna troligen är relevanta även för Sverige och i relation till SD:s framgångar.
Denna analys av en tung socialdemokrat kommer mindre än två månader före valdagen. Det visar att demokrati och möjligheten att förlora val är en stark och vital kraft som kan få de mest inbitna politiker att börja inse realiteter.
Jag skulle säga att hon sätter fingret på just det som förklarar varför både S och M förlorar sin ledande ställning bland väljarna: de har låtit sig dras med i en vänsterliberal dogmatism som svenska folket inte vill ha. Varför? Av rädsla att annars bli stämplade som rasister. Men inte ens i Sverige kan den som är rädd och springer efter andra, göra trovärdigt att man är kapabel att utöva ledarskap för landet.
Eftergifterna till detta groteska rasifieringsnormsbabbel är det som sänker S och M. Denna flathet är viktigare än den extrema invandringspolitiken, eftersom det är identitetspolitiken som givit de ideologiska motiven till att först öppna gränserna och sedan strunta i rättsstatens fundament om att ett nej är ett nej.
Jag har talat med flera som nu ska rösta på SD, som sagt att om man ställt krav på invandrarna och inte släppt dem före i bostadsköer och till sjukvård, så hade man kanske fortsatt att rösta S eller M. Men detta dubbla svek, att öppna gränserna och sedan betrakta invandrarna som offer för det svenska samhällets naturliga krav på människor att göra sin plikt, blev för mycket.
Det handlar alltså inte om invandring egentligen, den är bara det mest synliga symtomet på ett sjukt politiskt tänkande inom S och M. Det är ett ideologiskt haveri som skett i dessa två gamla partier. Hur kan man tro att man kan göra svenskar till andra rangens medborgare i Sverige, utan att det får konsekvenser?
Vägen framåt ligger i en konservativ ansats, där medborgarskapet lyfts fram och respekteras men också görs tydligare: medborgare har inte bara rättigheter utan också skyldigheter. Vi behöver lyfta fram gamla värderingar om plikt och disciplin. Det kan inga andra än konservativa göra, eftersom liberaler och socialister bara talar om rättigheter och aldrig vill erkänna skyldigheter. Det är också för konservatismen naturligt att slå vakt om gemenskapen i nationen – en sammanhållning som byggs på moraliska förpliktelser kan omfatta alla klasser och bakgrunder. Allt medan socialister och liberaler omfamnar kosmopolitisk världsåskådning som ser nationalstater som besvärliga hinder man borde bli av med.
Jag vill alltså hävda att det inte är ett ”invandringsval” vi har 2018, utan ett ideologiskt val mellan ansvarslös vänsterliberalism och konservativt ansvarstagande. Ett val där väljarna kan slå fast att riksdagens första plikt är att företräda det egna landets medborgare, inga andra.