Valtider innebär taltider. En ny bok redogör för det svenska politiska talets historia. Dess slutsats är att svenska politiska tal för det mesta är verkliga sömnpiller.
Ständiga politikertal möter oss i denna tid. Järvaveckan och sedan Almedalsveckan har nu genomförts. SVT sände nyligen något som heter ”Tal till nationen”. Det tar knappast slut där; partiledarna åker i dessa valtider land och rike runt för att tala i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Till detta kommer ständiga intervjuer, som möjligen också skulle kunna kallas spontana tal – eller i alla fall samtal.
Trots starkt politiskt och samhälleligt intresse kan jag inte tycka att dessa tal i allmänhet bjuder på något av större intresse. De är ofta allmänt och floskulöst hållna, för att tilltala så breda väljargrupper som möjligt, och eventuella nyheter kommuniceras ofta på andra sätt. Det är sällan de verkligen blir till minnesvärd talekonst. Ändå går det inte att komma i från att de utgör en vital del av politikens vardag.
Jag blev därför omedelbart intresserad, när jag såg en ny bok om politiska tal, Erik Åsards Politik och retorik: svenska politiker i talarstolen (Historiska media, 2018). Den emeriterade professorn i Nordamerikastudier Erik Åsard har förvisso aldrig hört till mina favoriter, hans kommentarer kring amerikansk politik har ofta haft en alltför förutsägbart politisk korrekt prägel, men denna bok har ett tilltalande upplägg. Han gör har en genomgång av de nuvarande partiledarnas tal, såväl formmässigt som innehållsligt.
Åsard konstaterar att den starka ställning som det politiska talet har i vår politiska kultur nuförtiden på intet sätt är självklar. I de politiska talens förlovade hemland Förenta Staterna höll Abraham Lincoln inte ett enda tal vid valet 1860. I Sverige började partiledarnas talande bli en central del av deras värv under Per Albin Hanssons tid och idag måste de tala jämt och ständigt, och när de inte gör det måste de ge intervjuer.
Åsard menar att det är ett misstag att tro, som det ofta påstås, att det är politiska sekreterare som framförallt författar partiledarnas tal, utan de uppstår alltid i samspel med partiledaren och dessutom kan talaren i olika grad improvisera och förändra under talets gång.
Han menar vidare, vilket jag tycker är mer diskutabelt, att politiska tal skulle ge en god uppfattning om vad en politiker tycker, då denne har möjlighet att under längre tid ofiltrerat utveckla ett resonemang. Min invändning mot detta är att offentliga tal alltid måste vara mycket allmänna och utslätade för att passa en så stor publik som möjligt; kanske kunde partiinterna dokument och konkreta beslut i vissa fel ge en tydligare bild. Det förefaller dock självklart att de säger något och Åsard kompletterar sin talanalys med annat material. Bokens olika avsnitt blir som ett slags miniessäer över de olika partiledarnas person och språk.
Om statsminister Stefan Löfvens talstil görs flera träffande observationer. Han konstaterar att Löfvens språk ligger nära talspråket och ofta innehåller formella fel till exempel med avseende på prepositioner (såsom ”hålla fast i” i stället för ”hålla fast vid”). Någon sammankoppling mellan detta och hans starka, och bland dagens politiker ovanliga, dialekt, görs dock inte.
Åsard hävdar också att Löfven ofta är extremt vag och sällan underbygger sina påståenden med argument. Detta tangerar något jag personligen ofta stör mig på hos Löfven. Han har ett sätt, att bara grötmyndigt slå fast ”hur det är”, och sedan vägra att diskutera det. Detta blir mycket märkligt i politik, som ytterst sätt handlar om att övertyga genom sakargument. Åsard sätter detta i samband med Löfvens brist på erfarenhet som politiker och långa tid inom fackföreningsrörelsen, en förklaring som verkar trovärdig.
Ulf Kristersson är förstås en helt annan typ av talare, mer intellektuell och ordrik. Samtidigt finns det stora innehållsliga oklarheter i det han säger. Åsard utreder noggrant, att Kristersson inte på något tillfredsställande sätt givit besked om hur han förhåller sig till sin ungdoms libertarianism och att hans vision angående den offentliga sektorns storlek är mycket oklar. Ännu oklarare finner jag hans inställning till vår tids ödesfråga, invandringen, vara. Där indikerade företrädaren Anna Kinberg Batra tydligare en verklig kursomläggning efter Reinfeldtårens förvillelser.
Det räcker inte med att vara resonerande och kunnig, utan man måste också presentera en vision som tilltalar väljarna. I detta avseende har Kristersson misslyckats och opinionsundersökningarna ser ut därefter.
Kapitlet om Jimmie Åkesson är så fullt av fördomar, felaktigheter och klichéer att det är bäst att förbigå med tystnad. Avsnitten av småpartierna är av varierande kvalité, men innehåller väl tillräckligt mycket av intresse för att de skall vara värda att läsa för den politiskt intresserade.
Slutsatserna av alltsammans bekräftar dock mitt eget intryck, att svenska politiska tal är en tämligen tråkig historia. De sägs bland annat vara förutsägbara, historielösa och humorlösa. Tilläggas kunde att de sälla lyfter sig över det dagspolitiska käbblet till den högre ideologiska nivå som är den verkligt intressanta, liksom att de sällan rymmer verklig glöd och passion.
Författaren avslutar dock med att bekänna att han, trots dessa negativa slutsatser, tror på det politiska talets möjligheter att med språket forma verkligheten, och lyfter fram Per Albin Hansson som ett positivt exempel. Hanssons ord och begrepp formar fortfarande, över sjuttio år efter hans död, den politiska verkligheten.
Detta kan tjäna som en erinran om, att den politiker som lyckas hitta tillräckligt slagkraftiga och åskådliga begrepp för den samhällsvision han vill genomföra, kan gå till historien. Detta kanske också i de sociala mediernas tid.