I sitt Almedalstal angrep vänsterledaren Jonas Sjöstedt som vanligt ”högern” och SD, men mer oväntat var angreppen på rödgröna kamraterna i S och MP.
Man talade förr om ”den borgerliga kannibalismen”, och syftade då på att borgerliga partier mer försökte ta väljare från varandra än att locka väljare från Socialdemokratin på andra sidan blockgränsen. Nu kanske man kan börja tala om en ”rödgrön kannibalism”. Sjöstedt riktade sig uppenbarligen till S- och MP-väljare som nu är missnöjda med regeringspartierna.
– Det som är nytt idag är att vi har en Socialdemokrati som gör som högern. Som gör budgetöverenskommelser med högerpartier, som säger sig vilja vara ett mittenparti och som, för att citera Stefan Löfven, hävdar att ”ingen kan säga vad som är höger och vänster”. Jag tror att Stefan Löfven misstar sig … Vi står för att vi är vänster!
Sjöstedt sa att hans parti gärna tar på sig uppgiften att ensamt vara alternativet för alla ”miljoner” som anser sig vara vänster.
I ett långt miljö- och klimatpolitiskt avsnitt utmålade han Vänsterpartiet som det radikala alternativet. Han sa att miljön kräver ”att Sveriges bästa miljöparti” når framgång i valet.
Sjöstedt vill ogenerat locka över missnöjda miljöaktivister som röstat på Miljöpartiet.
Mest anmärkningsvärt var annars att han avvisar att de samhällsproblem som tas upp i politiska debatter och massmedier om kriminalitet och brott faktiskt finns. Människor ”där ute” vill ”prata om annat än högerns skräckbilder av förorter och invandrare”.
Bortom Sverigedemokraternas alarmism ”pågår ett samtal om det som är problem på riktigt”. Sjöstedt menar att massor med människor hellre vill tala om hur man skapar ett jämlikt samhälle.
Man kan fråga sig hur många i väljarkåren som ställer upp på den beskrivningen. Omfattande studier visar att de hederliga och arbetande människorna i förorterna är otrygga på grund av att kriminaliteten får grassera i no-go-zoner.
Dessa människor hånas av Jonas Sjöstedt. Vänsterpartiet har ju alltid varit fel ute, som när man skickade gratulationer till kommunistdiktaturer. Skillnaden är att man nu inte bara drömmer om utopier som skulle finnas i utlandet, utan att man dagdrömmer om hur verkligheten ser ut på hemmaplan. Frågan är om inte det sistnämnda är värst.