(S)emmelekonomi och fake news

Vad säger S-riksdagsmannen Olle Thorell och hans tilltal till väljarna som om de vore tioåringar om Socialdemokratins syn på svenska folket?

Av allt att döma är det Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna som gör upp om platsen som största parti i riksdagen i valet i september. Partierna konkurrerar i stor utsträckning om samma väljare, arbetare och pensionärer, och i båda grupperna är irritationen stor över den gångna mandatperiodens migrationspolitik.

Det är intressant att se hur Socialdemokraterna hanterar utmaningen. Ett tecken i tiden är Olle ”semmelekonomi” Thorell, som gjort frekventa framträdanden på YouTube, ofta med udden riktad mot just Sverigedemokraterna.

Semmelekonomi à la Olle Thorell går ut på att en ”cigarrökande riskkapitalist” har roffat åt sig 19 av 20 semlor, varpå Jimmie Åkesson varnar den svenske arbetaren för att en nyanländ somalier tänker ta den sista semlan.

Jag förundras inte bara över den häpnadsväckande dumma liknelsen, utan även över Thorells barnsliga tonfall, som om han talade till mellanstadieelever ungefär. Man har inte höga tankar om sina väljare, den saken är klar.

Denne Thorell är alltså socialdemokratisk riksdagsman och det är uppenbart att hans parti aktivt har valt att exponera honom. Det är alltså cigarrökande kapitalister som är hotet mot samhället, en helt överspelad socialistisk retorik som är både antiintellektuell och substanslös.

I ett antal debattinlägg har företrädare för Socialdemokraterna hänvisat till en av regeringen beställd utredning, som räknar sig fram till att 4,7 miljarder försvinner i ”övervinster”, på grund av privata aktörer. Så enkelt är det förstås inte. Kommuner och landsting skulle snarare förlora pengar på att inte kunna anlita entreprenörer och inte ens socialdemokraternas egna kommunpolitiker tror på själva tankemodellen. Enligt en undersökning från Demoskop anser endast 14 procent av socialdemokratiska kommunfullmäktigeledamöter att det blir mer välfärd med en vinstbegränsning.

Konflikten mellan välfärd och en cigarrökande kapitalist är i allt väsentligt helt påhittad. Och även om (!) det hade funnits 4,7 miljarder att spara genom en vinstbegränsning, så hade det inte varit mycket till besparing i relation till migrationsindustrin, som lågt räknat kostar dussintals miljarder per år.

Socialdemokraternas valstrategi handlar i stor utsträckning om att genom sina kanaler sälja in en falsk bild av Sverigedemokraternas politik. Ett återkommande argument är att Sverigedemokraterna tänker dra ned på välfärden och man hänvisar till en rad i partiets budget där det ser ut så.

Men det är fake news. Sverigedemokraterna föreslår en annan modell för beskattning av pensionärer, som till att börja med ger pensionärerna högre inkomster. Av skattetekniska skäl skulle även kommunerna tjäna ungefär 20 miljarder per år med denna modell, vilket SD förvisso tar tillbaka med andra handen i sitt förslag till riksbudget. SD låter alltså kommunerna gå plus minus noll, relativt regeringens budget, men satsar mer (!) pengar än regeringen på sjukvård, garantipensioner och stöd till handikappade.

Och här tror jag att Socialdemokraterna underskattar ”vanligt folk” och deras känsla för plus och minus. Alla förstår väl vid det här laget att migrationen är en enorm kostnad och att andra behov helt enkelt måste stå tillbaka. Det kan man ju knappast skylla på SD. För övrigt är det anmärkningsvärt att media inte granskar regeringspartiets återkommande utspel om oppositionspartiets budget.

När man av och till diskuterar sin egen politik känns det torftigt. När mandatperioden nu går mot sitt slut kommer Socialdemokraterna på att 2,2 miljarder per år skulle ”bryta segregationen i Sverige”. Det är ju bara sagor och egentligen inte särskilt mycket pengar i relation till vad man satsat hittills, med extremt uselt resultat.

Summerar man detta drar jag slutsatsen att Socialdemokraternas hundra år som största parti i Sveriges riksdag går mot sitt slut den 9 september. Det är väl på tiden.