Reaktion inför en påtvingad samhällsomvandling

Vilka är känslorna som väckts av den radikala migrationspolitik som förts i årtionden? Jag vill redovisa mina – och inför valet rikta en vädjan.

När jag den 3 december 1986 ögnade igenom en artikel i Aftonbladet – en intervju med S-regeringens då nye invandrarminister Georg Andersson, av den turkiske invandraren Refik Sener – så var alla frågorna och alla svaren välbekanta. Vid en noggrann läsning idag bekräftas detta mitt första intryck; än en gång detsamma som hundra gånger tidigare, ja tusen, kanske tiotusen gånger.

Eftersom jag inte är ensam om att reflektera över vad våra politiker, vad de säger om den totala omvandling av Sverige som pågått sedan 1960-talet och deras uppslutningen bakom ett s.k. mångkulturellt samhälle vill jag redovisa vad jag länge har känt och vad jag tänker. Vilka känslor har sedan 1980-talet gripit mig?

a) vanmakt, uppgivenhet och resignation (inför en till synes oundviklig trend?)

b) likgiltighet (inför något så allmänt förekommande hos dem som har makten; ”Så är det ju bara, så ska man synbarligen tycka om man får tro väljarna…”)

c) upprördhet, ilska och kampberedskap (vad ger de rätt att driva igenom förändringar som kan förväntas få negativa konsekvenser för samhället?)

Anser jag att mina skiftande reaktioner i historiens backspegel är representativa? Jag antar att mina känslor t.ex. kan väcka följande reaktion hos andra;

a. inga alls (ty vad tjänar det här till att tänka om något som redan alla de mäktiga redan tänkt alla tankar och handlar i stort därefter? Kanske sätter de sitt hopp till att i framtiden någon gång om problemen bara blir värre, så blir det nog en ändring, även utan deras eget engagemang)

b. man borde nog offentligt protestera (men många vet inte hur, när och var)

Min utgångspunkt är alltid sympati, förståelse, välvilja för både intervjuare och den som blir intervjuad. Jag vill tro att de är hedervärda människor med hjärtat på rätta stället. Den präktige norrländske kristne socialdemokratiske invandrarministern år 1986, Georg Andersson, trodde förmodligen att han gjorde rätt och att han ville väl.

Varför skulle jag år 1986 göra honom missmodig? Jag delade inte hans uppfattning, men borde jag inte iaktta försiktighet, det bjuder ju klokheten, ty att angripa honom och därmed hela det politiska etablissemanget är väl att bara tillfoga sig själv och sina meningsfränder obotlig skada?

Jag ska vara ärlig om att känslor av kontrollerad vrede och ursinne ofta har väckts hos mig som sedan gång på gång fött den tanken hos mig, att jag måste i grunden avslöja faran av denna invandrings- och flyktingpolitik och sedan noggrant undersöka möjligheterna att organisera en proteströrelse och en seriös sådan som kan verka inom alla partier och samhällsorgan.

Under fyra decennier har jag engagerat mig för en migrationspolitik som tar hänsyn till svenska folkets intressen av trygghet, säkerhet eller stabilitet. Jag har varnat för konsekvenserna av en jakobinsk, revolutionär inställning till den folkvandring som förvandlar Nordeuropa till en tummelplats för världens alla folk, ett Babels hus.

Inför valet är det viktigt att inte tappa modet för att resultatet i form av politiskt genomslag inte omedelbart blir vad vi vill, eftersom utfrysningen av Sverigedemokraterna kanske fortsätter. En vädjan om tålamod är den erfarenhet jag vill förmedla.