Bo Cavefors har utmärkt sig genom att vara vänsterradikal och högerradikal på samma gång. Oavsett vad man tycker om honom som människa, går det inte att komma ifrån att svenskt idéliv vore fattigare honom förutan. En ny avhandling tecknar hans förlags öden.
Bo Cavefors är en gäckande gestalt. Hans förlag gav ut såväl vänsterradikal som högerradikal litteratur, men också konservatismens huvudfåra, såsom Gunnar Unger, rymdes där. Samtidigt som det har varit svårt att förhålla sig till denna mycket excentriska blandning, har det för varje intellektuellt intresserad person varit svårt att förbise förlagets utgivning. För många viktiga böcker publicerades på Cavefors förlag, för att det skall vara möjligt att bara avfärda det som ett betydelselöst kuriosum.
En ny avhandling, Ragni Svenssons Cavefors: förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959-1982 (Ellerströms 2018), innebär det första försöket att närma sig ämnet vetenskapligt. Avhandlingen har vad man kallar ett litteratursociologiskt perspektiv, den avser att studera hur myten om Cavefors byggdes upp och hur förlaget förhöll sig till det omgivande litteratursamhället. En rolig effekt är att bokomslaget är utformat precis som en karaktäristisk Cavefors-bok med svarta bokstäver mot en röd bakgrund.
Bo Cavefors förlag startades 1959. Den 23-årige Cavefors hade då ärvt en stor summa pengar, att förfoga efter behag. Vad gör en ung litteraturintressera man med alltför mycket pengar? Han startar förstås ett bokförlag, där han kan ge ut alla de böcker han tycker saknas på den kommersiella bokmarknaden. Cavefors särpräglade utgivning kan alltså delvis förklaras av att förlaget aldrig drevs efter affärsmässiga principer.
I början föreföll förlaget framförallt ha inriktats mot en exklusiv, men opolitisk, utgivning. Första året utgavs bland annat Ezra Pound och Brendan Behan, två radikalnationalistiska författare vars utgivning dock utan vidare kunde försvaras på litterära meriter. Dessa balanserades dessutom med den vänsterradikale Shelagh Delaney och en dokumentär bok om franska övergrepp i Algeriet.
Det allmänna intrycket var att Cavefors förlag framförallt handlade om litterär kvalitet. Cavefors intervjuer i pressen befordrade också detta intryck, där han iförd eleganta kostymer inscenerades i rollen som gentlemannaförläggare – något som stärkte både hans eget och förlagets varumärke.
Denna flygande start på utgivningen gjorde att Cavefors förmådde upprätta svenska och internationella nätverk, och kunde utge åtskilliga betydelsefulla svenska originalverk och översättningar. Det politiska tematiken kom mer smygande. År 1961 började förlaget ge ut den kulturradikala studentföreningen Verdandis småskrifter och kunde således börja uppfattas som ett vänsterliberalt förlag. Som för att trotsa denna beskrivning gav Cavefors 1964 ut den konservative skribenten Gunnar Ungers Onkel H:s hädelser, liksom en regeringskritisk debattbok. Cavefors kunde vid denna tid inte på något uppenbart sätt sägas gå i någons ledband.
Utvecklingen under slutet av 60-talet gick dock tyvärr alltmer mot att han kom att bli en medlöpare till den nya radikalvänstern. Han började samarbeta med gruppen bakom den marxistiska, eller närmare bestämt althusserianska, tidskriften Zenit och gav bland annat ut Lenin, Stalin och MaoTse-tung.
Denna utveckling kan sägas ha kulminerat med utgivandet av RAF-terroristernas texter, en utgivning som fick ett rättsligt efterspel och starkt bidrog till förlagets undergång i början av åttiotalet. Samtidigt producerades förlaget ända in i slutet opolitisk litteratur av god kvalitet, till exempel klassiker som Vilhelm Ekelund, eller sådan litteratur som snarast var kontroversiell åt andra hållet, såsom Fredrik Böök, Ernst Jünger eller korporativisten Per Engdahl.
Det är svårt att se någon klar linje i denna märkliga blandning och avhandlingen, fokuserad på förlagsverksamheten som den är, gör inget försök att förstå förläggarens djupare psykologiska eller ideologiska avsikter. För att göra det skulle också dennes senare verksamhet behöva vägas in. Här märks särskilt tidskriften Svarta Fanor, som kom ut i tryckt form åren 1994-1997 (och därefter skulle fortsätta i olika varianter via mail och på Internet). Det vänsterradikala draget syntes här helt ha försvunnit och det var större betoning på konservativa och katolska inslag. Här störde i stället ett annat, minst lika bisarrt, drag: de inte sällan välskrivna kulturartiklarna beledsagades med homoerotiska bildmotiv. Jag har själv hört från några av tidskriftens skribenter, att dessa infogats helt utan deras medgivande och att de till sist, efter upprepade klagomål, blev tvungna att sluta att skriva där på grund av detta.
Det är lätt, kanske alltför lätt, att se Bo Cavefors som en simpel provokatör. Hans person väcker litet sympati. Samtidigt går det inte att komma i från att många goda böcker inte hade tryckts och att svenskt idéliv vore fattigare utan honom. Han förtjänar ett erkännande.