Så får man inte säga! Trump talar med klara verba vilket får den etablerade kåren av toppolitiker och diplomater att kippa efter andan och ondgöra sig.
För Europas vänster- och liberala politiska etablissemang är president Trump anatema. Oavsett vad han säger och uträttar så blir han angripen, förlöjligad och misstänkliggjord. Det går visserligen inte förneka att hans sätt att uttala sig ofta har ett utpräglat narcissistiskt drag. Jag tror att alla makthavare har ett sådant drag men hos Trump är det ovanligt tydligt. Han sätter inte sitt ljus under skäppa.
Trump är en rar ört i den politiska rabatten som blixtsnabbt går från ord till handling och vilkens språkbruk är långt ifrån den diplomatiska konvenansens. I politikens värld med svepande uttalanden och vaga löften leder ett sådant agerande till överrumpling, chock och förlägenhet.
Han talar med klara verba vilket får den etablerade kåren av toppolitiker och diplomater att kippa efter andan och ondgöra sig. Så får man inte säga i den konventionella och dimmiga världen av politisk korrekthet, vaghet och halvlögner?
Låt oss ta Nato.
Natos medlemsländer har åtagit sig att årligen satsa omkring 2 procent av BNP på försvaret. Försvarsalliansen Nato (North Atlantic Treaty Organization) bygger på den sympatiska principen ”en för alla, alla för en”, valspråket för de tre musketörerna i Alexandre Dumas äventyrsroman.
Principen innebär att i händelse av krig skall samtliga rycka in och understödja den angripna medlemsstaten. Detta är försvarsalliansens ”säkerhetsgaranti”. Denna solidaritetsprincip förutsätter naturligtvis att alla lämnar bidrag efter förmåga – som ju de 2 procenten är ett uttryck för. Att åtagandet relateras till BNP innebär att hänsyn tas till storleken på medlemmarnas ekonomier. Principen kan, lite skruvat men ändå, också hänföras till ett gammalt socialistiskt stridsrop; ”Från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”! Svårt att angripa av anständighets- eller moraliska skäl.
Trots detta åtagande har endast ett fåtal Natomedlemmar försvarsutgifter motsvarande 2 procent av BNP och många ser inte ut att ens vara på väg dit. Detta har, begripligt nog, retat upp Trump.
När det visar sig att många medlemsländer uppenbarligen inte tar sina avtalsmässiga förpliktelser på allvar återstår endast för USA, utan vilket Nato vore närmast en nullitet, att sätta ned foten. Det har spridits en allmän inställning att USA är en slags ”paying agent” som alltid står för notan.
Det är inte konstigare än att om man går på krogen med en person ett antal gånger och där personen i fråga aldrig får för sig att dra fram kreditkortet så kroknar man och slutar föreslå gemensamma middagar på krogen.
USA står för en stor del av notan vad gäller såväl Nato som FN. FN-byråkratin domineras av den politiskt korrekta vänstern som regelmässigt rackar ned på USA. Sverige har tyvärr anslutit sig till denna, de förgrämdas skara. Det är begripligt att någon gång nås vägs ände!
En liten kort historisk tillbakablick. USA har mer eller mindre räddat Västvärlden under 1900-talets stora krig. Efter det andra världskriget erbjöds Europa den så kallade Marshallhjälpen av USA utan vilken kontinenten inte hade kunnat repa sig inom överskådlig tid. Det bigotta Frankrike vände sig emot USA:s ”generositet” och krävde att Tyskland skulle uteslutas och i stället stampas tillbaka till ett rent agrarland. USA:s agerande var naturligtvis inte i första hand en slags allmän godhetsgärning. Men USA:s statsmän var pragmatiska och kloka.
Förre presidenten Herbert Hoover sa till Harry Truman, som tagit över presidentposten efter Roosevelts död: ”Man kan få fred eller hämnd, men inte både och.”
USA insåg att det endast var Tyskland med sin industriella tradition och kapacitet samt sin lutheranska arbetsetik som kunde bli det ekonomiska hjul som skulle kunna lyfta kontinenten ur krigets förödelse.
Hjälpen erbjöds även Sovjetunionen, som ju var instrumentellt i att krossa Hitler, och dess östeuropeiska satelliter. Tjeckoslovakiens dåvarande utrikesminister, Jan Masaryk, accepterade hjälpen med öppna armar men Stalin förbjöd samtliga satellitstater att ta emot ekonomisk hjälp. Strax därefter genomförde Sovjetagenter en kupp och tog över det tjeckoslovakiska styret. Masaryk hittades död efter ett fall från ett fönster på tredje våningen. Ingen sansad bedömare tvivlar på vem som låg bakom mordet. Med tanke på Jonas Sjöstedts angrepp på Sverigedemokraterna, har någon sett Vänsterpartiets vitbok?
Det andra världskriget avlöstes av det kalla kriget och där Stalin understödde Kim Il Sungs angrepp på Sydkorea som ledde till Koreakriget. Utan detta angrepp hade kanske Nato självdött. Men nu insåg västvärlden Stalins megalomani och onda design och att Tyskland stod näst i tur.
Vid denna tid hade Sovjetunionen också konstruerat sin första atombomb. Stalin norpade Östra Tyskland men där tog det stopp och via USA och Nato lades grunden till Tysklands återförening och Sovjetväldets fall. Man behöver inte vara ett geopolitiskt geni för att inse vad alternativet kunde ha blivit för hela Europa inklusive Sverige.
Nato och amerikanska trupper i inte minst Västtyskland blev en garant för vår frihet och de demokratiska idéer som hela Västvärlden omfamnar. Detta kunde ske tack vare USA:s styrka med en försvarsbudget som är åtta gånger större än Rysslands och fyra gånger större än Kinas och uppgår till över 4.000 miljarder SEK! Sveriges motsvarighet är ca 40 miljarder eller 1 procent av USA:s dito. Trump vill öka USA:s försvarsbudget med ca 400 miljarder i år, dvs tio gånger Sveriges hela försvarsbudget.
Om Trump skulle dra USA ut ur Nato skulle vi stå i princip nakna inför en attack.
Det skadar inte att vara medveten om sin egen storlek och styrka utan att för den skull sträcka vapen och ägna sig åt defaitism. Vårt försvar är kört i botten. En skandinavisk eller nordisk variant av försvarspakt är lika orealistisk som att EU plötsligt skulle bli en ”försvarsmakt” att räkna med, särskilt nu då hela EU-projektet svajar betänkligt.
Någon sa att Carl Bildt var en mindre hund med en stor hunds attityd. Något liknande gäller för Sveriges regering. Om och när det brinner till, hjälper det inte att vi ser oss själva som en humanitär stormakt eller att vår regering är feministisk.
Då är det realiteter som gäller liksom i all politik, ”when the shit hit the fan”. Vårt försvar kommer inte inom överskådlig tid att renoveras om vi inte utsätts för tryck utifrån. När orostider kommer är det för sent.
När Per Albin Hansson uttalade att Sveriges försvar var starkt så ljög han som en häst travar. Vi hade tur helt enkelt. Men inte endast det. Vi böjde oss för Hitler genom att leverera järnmalm och kullager och tillåta hans regim att transportera, inte skadade soldater som det hette, utan krigsmaterial till såväl lands som sjöss.
Om vi vill måna om vår säkerhet och i linje därmed återfå ett försvar värt namnet, ja då tror jag att Nato är svaret och anser att Sverigedemokraterna bör överväga frågan ånyo. Tycker inte att den milda nationalism som SD förfäktar, och som jag sympatiserar med, skulle störas av ett Natomedlemskap utan endast ge Sverige den spark i baken som uppenbarligen är nödvändig för att reparera vårt försvar.
Det finns all anledning att vara skeptisk till multinationella byråkratier, särskilt överstatliga som EU. Men man kan inte dra alla över en kam, ingen regel utan undantag som det heter. Och ”in the end” är det realism och pragmatism som gäller, särskilt i överlevnadsfrågor.