Först ut med Almedalstal var på söndagskvällen Ulf Kristersson (M). Han begärde applåd för poliserna och deras viktiga arbetsuppgift att upprätthålla lag och ordning. Talet var en retorisk fullträff. Men för väljarna räcker inte retorik.
Att applådera poliserna på Gotland och hela Sverige var ett smart drag av Kristersson. Han markerade att polisen behöver politikens moraliska stöd, något man inte haft på årtionden. Och vem, annat än kriminella, kan vara emot att man lyfter fram polisens betydelse i dagens Sverige, där allt fler känner sig otrygga i sin vardag?
Och mycket annat som Kristersson sa var klokt, resonerande och byggt på sunt förnuft. Dessutom framfört i en ledig, avslappnad och avväpnande stil. Jag såg talet i TV, och det är ett medium som Ulf Kristersson behärskar till fulländning.
Så lätt det var att gilla honom.
Men vad betyder det han sa? Kristersson talade mycket om att ”knäcka” gängkriminaliteten, om att stoppa vapen, knark och stöldgods vid gränsen, om att utvisningar ska verkställas.
Men den tanke som hela tiden finns i mitt huvud var, ”varför gjorde ni inte det under de åtta år som Moderaterna hade justitieministerposten?”
All den brottslighet och allt det våld som vi ser idag, har ju inte startat under Löfvenregeringens tid. Man kan beskylla Stefan Löfven för mycket, men inte är han ensam ansvarig för den snabbt ökande otryggheten i Sverige.
Sanningen är ju att Reinfeldtregeringen tog utvecklingen på lika lite allvar som den nuvarande regeringen.
Och då borde det vara viktigt för Kristersson att förklara varför M struntade i detta när man hade regeringsmakten i åtta år, men att man nu tar dessa frågor på största allvar.
Någon sådan förklaring ger inte Kristersson i sitt Almedalstal.
Väljarna förväntas tro på att Moderaterna är ett helt nytt parti i dessa frågor, och denna gång kommer att göra annorlunda än förra gången.
Men jag vill påstå att skälet till att Moderaterna inte gjorde nämnvärt under sina åtta år med makt över justitiedepartementet inte var att man inte ville, utan att man inte vågade.
Hela det kriminalpolitiska fältet med kriminologer, socialforskare, jurister och journalister är emot hårdare straff. Dessa ”experter” utgör ett vänsterliberal ideologiskt komplex som anser att man ska vara snälla mot kriminella eftersom de är offer för samhället. Det är mer synd om förövarna än om brottsoffren och dessas anhöriga. Det är etablissemangens starka uppfattning.
Och dessa etablissemang vågade inte Moderaterna utmana under alliansregeringens åtta år.
Så min fråga blir: skulle Moderaterna våga utmana etablissemangen efter höstens val?
Nej, jag tror uppriktigt sagt inte att de skulle våga. Så som etablissemangsparti är Moderaterna fullt med politiker som vill förvalta, snarare än förändra statsapparaten. Man vill hålla sig väl med de höga tjänstemän som styr myndigheterna (och som röstar på M). Man ser dessa etablissemang som sina kompisar, och kompisar utmanar man inte. Det blir ju så dålig stämning.
Och det är här Kristersson brister. Han erkänner inte tidigare försummelser och skälen till att Moderaterna inte haft förändringskraft nog, trots att man haft makten över justitiedepartementet. Därför gav Kristersson inget svar på varför vi ska tro att Moderaterna menar allvar – den här gången.
Moderaternas största problem är inte relationen till Sverigedemokraterna som parti, utan att man inte trovärdigt förhåller sig till de ämnen som gjort och gör Svergedemokraterna så stora i folkopinionen. Moderaterna framstår som förvaltare av fallerande system, snarare än förnyare och utmanare av dessa system. M vågar inte. M viker ner sig när det gäller.