Sverige står utan ledarskap. De som står på scen, som Löfven och Lööf, är bara pappfigurer utan förmåga, utan moral, utan integritet. Att se riktiga brandmän från grannländer komma till undsättning är motsatsen. Vi gråter när vi äntligen får se handlingskraft, ärlig uppoffring och moraliskt stöd.
Under hela färden upp genom landet har de 139 polska brandmännen i 44 fordon välkomnats av vinkande människor och tutande bilar. Det rapporteras att människor börjat gråta när de sett att vi inte är utlämnade, att det faktiskt finns handlingskraft, vilja och förmåga någonstans.
I en krönika skriver Patrik Engellau, Skogsbränderna är nog sista spiken i kistan för politikerväldet:
”Skogsbränderna är på allvar. Nu är det inte längre små grupper, till exempel svenskar i utanförskapsområden, som drabbas av konsekvenserna av politikerväldets förvirrade och ogenomtänkta – eller egennyttiga – beslut. Nu utsätts allt mer och alltfler inser plötsligt att detta vanstyre är samhällsfarligt. När och var kommer nästa kris som politikerväldet inte kan hantera?”
Ja, Sverige är ledarlöst. Regeringen gör allt för att hålla skenet uppe, men folk genomskådar numera propagandaknep, som att ställa Stefan Löfven framför en brandbil. Det får motsatt effekt: politisk teater när landet brinner hånas, med all rätt.
De borgerliga är inte bättre. Centerpartiet har lagt ut bilder på Annie Lööf när hon håller spontana föreläsningar inför brandmän, vårdpersonal och hemvärnet på krisledningensplatsen. ”Varför tar hon deras tid”, är en fråga som ställs. ”Varför viftar hon med armarna på bilderna, är det för att se handlingskraftig ut?”
Svenska folket går inte på de där lätta trixen längre.
I dessa oroliga tider blir det tydligt för allt fler att politik inte handlar om prat, utan om förmåga att leda landet. Det får vara ett slut med amatörteatern inom politiken nu, tycker jag mig höra från torp till höghus.
Att både Stefan Löfven och Ulf Kristersson värjer sig från ansvar genom att föreslå… utvärdering när bränderna är släckta, trots att alla vet att det finns en omfattande utvärdering efter Västmanlandsbranden 2014 – men den har ansvariga politiker givit blanka faan i. Vaddå satsa på räddningstjänst och vattenbombningsplan? Pengarna behövs ju till genuskurser och kamelfarmer!
Jag tror det är därför folk gråter när man ser en mäktig konvoj med polska brandbilar köra genom landet till de fruktansvärda skogsbränderna i norr: det är på riktigt! De menar allvar! De handlar istället för att prata strunt!
Svenska folket borde inte längre acceptera ett ledarskap som inte håller måttet. Det borde röstas bort. Är alternativen bättre? Det vet vi inte, eftersom de aldrig testats. Men tidigare oprövade kort är bättre än kort som visat sig odugliga. På engelska finns det en praktik som kallas ”trail and error”. Man får testa sig fram och se vad som fungerar och inte fungerar.
Jag tänker ibland på Abraham Lincoln och hur han mitt under brinnande inbördeskrig avskedade den ene överbefälhavaren efter den andre, när de inte höll måttet. Till slut fann han Ulysses S Grant, som när kriget började sålde ved i ett gathörn i St Louis, Missouri. En officer som begärt avsked och som kollegorna ogillade. Han deltog inte i det sociala spelet, bar ofta ovårdad uniform utan gradbeteckning – men han hade skärpan, modet och handlingskraften att använda nordstatsarmén för att krossa upproret under ledning av legendariske sydstatsgeneralen Robert E Lee.
Skrivbordsgeneraler kan fungera bra när allt är lugnt och stilla, men när det blir allvar måste man ha ett ledarskap som både förstår vad som är viktigast i tiden och samtidigt klarar av att fatta beslut. Sverige har just nu ingetdera.