TEATER. Eftersom det är 100 år sedan Ingmar Bergman föddes har Sommarnattens leende satts upp i Roma klosterruin. Uppsättningen tar fasta på det farsartade, men bjuder också in till allvarligare reflektioner.
Sommaren på Gotland tycks ur massmediernas perspektiv framförallt bestå av mingel, seminarier och politikertal. Gotland bjuder dock på mycket annat. Förutom en välbevarad, medeltida Hansestad, finns en vacker landsbygd, som inte minst får sin karaktär genom de många kyrkorna.
I ruinen av en kyrka i Roma, nära 2 mil sydöst om Visby, spelas det sedan 1989 varje år Shakespeare. Många av dessa uppsättningar har jag själv sett och flera av mina tidigaste teaterminnen härrör härifrån. Ruinen och sommarkvällen skänker den romantiska stämning som passar så väl för Shakespeare.
Detta år blev det emellertid ingen Shakespeare, utan man har på grund av Bergmanår känt sig föranledd att i stället flytta över Ingmar Bergmans film ”Sommarnattens leende” (1955) till teatern. Ett sådant försök, att avvika från förväntningarna, gjordes redan 2007, då Nikolaj Gogols ”Revisorn” spelades. Det gick den gången, trots en fin iscensättning, inget vidare rent publikmässigt. Bergman får väl sägas vara en något mindre riskabel satsning – dennes allmänna upphöjelse visas inte minst av att det till och med är möjligt att betala kalaset med en sedel med regissörens motiv.
Sommarnattens leende är också tydligt inspirerad av handskmakarsonen från Stratford-upon-Avon, vilket gissningsvis bidrog till att just denna film valdes. Redan undertiteln, romantisk komedi, placerar den i den Shakespeareanska komeditraditionen. Den har också alla dess typiska drag – kärlek, intriger, förvecklingar, magiska brygder och snabba förvandlingar. Att den kan spelas med sommarnatten, eller i alla fall kvällen, som fond är också en utmärkt effekt.
Handlingen utspelar sig kring sekelskiftet 1900. Advokaten Fredrik Egerman, en charmerande cyniker har gift om sig med en purung hustru, men hemsöks av oförlösta drömmar om en tidigare älskarinna, skådespelerskan Desirèe Armfeldt. Hans son, Henrik, en drömmande teolog, slits mellan ett dygdigt prästkall och starka begär som riktar sig både mot faderns hustru och ett hembiträde.
Ytterligare personer i denna intrikata väv utgör Desirèes älskare, greve Malcolm, en testosteronstinn militär, och dennes hustru, liksom en jovialisk kusk. Efter hand utkristalliserar sig, efter många passioner och slitningar, fyra harmoniska par och filmen slutar på komedins sätt lyckligt.
Pjäsen följer huvudsakligen filmens handling med vissa för teatersammanhanget nödvändiga justeringar, framförallt att kusken och hembiträdet givits utökade roller. Det välformulerade filmmanuset förblir i stort sett intakt. En förskjutning har dock skett i själva modaliteten, där det farsartade och burleska fått företrädet framför den mer avmätta komik som finns i Bergmans film. På så vis kan pjäsen sägas erinra ännu mer om Shakespeares uppsluppna komedier än Bergmans film.
Samtidigt finns det tillräckligt mycket kvar av det som gör Bergman till Bergman. Bergman skilde sig från Shakespeare bland annat på det viset att han läst den moderna psykologiska litteraturen. Inte minst är Sommarnattens leende en fin studie i människornas passioner och begär, deras irrationella drivkrafter. Mellan skratten gestaltas den Bergmanska själsstriden väl i Romateaterns uppsättning.
Skådespelarinsatserna är också på det hela taget goda, särskilt briljerar Steve Kratz i rollen som Fredrik Egerman och Rachel Molin i rollen som greve Malcolms hustru. Lia Boysen i rollen som Desirée är dock långt mer bedagad än Eva Dahlbeck var i filmen, vilket skadar den psykologiska trovärdigheten. På samma sätt är Joel Ödmann i rollen som Henrik också alltför vältränad för att spela rollen som den bleksiktige teologen. Här visas, som så ofta, vikten att vika rätt person åt rätt roll. Det är dock randanmärkningar i en som helhet övertygande pjäs.
För den som tröttnat på mingel kan alltså denna iscensättning starkt rekommenderas. Oavsett vad man söker – underhållning, estetik eller intentionsdjup – kan man här få sitt lystmäte.