SOMMARLÄSNING. Var står den högsta auktoriteten i samhället att finna? I fångenskap under Oliver Cromwells styre i England vid 1600-talets mitt utvecklade Robert Filmer argument mot liberaler och republikaner som på nytt kan aktualiseras.
De flesta som är intresserade av de politiska idéernas historia är säkert bekanta med brittiske filosofen John Locke (1632–1704), av många ansedd som ”liberalismens fader”. De har antagligen också läst, eller åtminstone hört talas om, dennes viktigaste politiska verk, Two Treatises of Government från 1689.
Nästan lika säkert är, att de antagligen inte är bekanta med den person som Locke ägnar den första delen av det verket åt att kritisera, nämligen Robert Filmer.
Det är inte konstigt. I gängse politiska idéhistoria, i vilken liberalismen betraktas som historiens vinnare, är han i princip utraderad. Det är sorgligt, men begripligt.
Många av hans argument och ståndpunkter utgör ännu idag en insiktsfull och skarp kritik av liberala idéer i allmänhet och av idén om samhällskontraktet i synnerhet. Socialkonservativt orienterade personer gör rätt om de bekantar sig med hans idéer.
Robert Filmer föddes i Kent 1588, utbildade sig vid Trinity College i Cambridge och kom senare att arbeta som jurist vid Lincolns Inn i London. Han var hyfsat framgångsrik och adlades 1619.
Sir Robert var en stark anhängare av monarkin i den gestalt den getts under ätten Stuart och delade många av de idéer om den starka monarkin som framfördes av Kung James VI och I (siffrorna syftar på den skotska respektive engelska tronföljden) bland annat i verken True Law of Free Monarchies och Basilicon Doron.
När det engelska inbördeskriget bröt ut mellan Kung Charles I och de så kallade kavaljererna på ena sidan, och Oliver Cromwells republikanska och puritanska radikaler, kallade rundhuvuden på den andra, kom Sir Robert att tillbringa en hel del tid fängslad av Cromwells män.
Inbördeskriget slutade som bekant med nederlag för rojalistsidan. Kung Charles I avrättades efter vad som får beskrivas som en skenrättegång och en ny puritansk samhällsordning inrättades med Cromwell som ”Lord Protector”. Till regimens reformer hörde bland annat att allt julfirande förbjöds eftersom puritanerna ansåg att det inte hade stöd i Bibeln…
Det är under denna tid som Sir Robert publicerar två av sina tidiga verk: The Freeholders Grand Inquest, som är en historiskt baserad argumentation för att det alltid varit kungen – inte parlamentet – som varit den egentliga lagstiftaren i England; och The Anarchy, som är en kritik av olika statsformer med försvagad eller obefintlig kungamakt.
Det verkar råda konsensus om att det också är under denna tid som han skriver sitt viktigaste verk, Patriarcha, som emellertid inte kommer att publiceras förrän 1680 och då postumt – Sir Robert dog 1653. Publiceringen skedde alltså först efter att monarkin återupprättats, vilket ägde rum 1660.
Patriarcha är en kraftfull plädering för en stark – ehuru inte obegränsad – kungamakt. Robert Filmer anlägger ett historiskt perspektiv och försöker spåra kungamakten och dess prerogativ ända tillbaka till Adam via Gamla Testamentets kungar och patriarker. Resonemangen är klipska, men det rent historiska perspektivet utgör en svaghet, i så måtto att alla ståndpunkters styrka blir beroende av historieskrivningens riktighet. Att skriva vederhäftig historia enbart på basis av Gamla Testamentet har förvisso sina utmaningar, men även bortsett från det så är hans försök att binda ihop den äldre historien med den ärvda kungamakten i hans egen tid utan vidare verkets svagaste punkt.
Det är värt att notera att de tänkare i den filosofiska traditionen efter Thomas av Aquino (såsom Francisco Suarez och Kardinal Roberto Bellarmino) som Sir Robert ofta riktade den polemiska udden emot, hade en annan infallsvinkel. Utan att ignorera historien utgick de från ett filosofiskt perspektiv som inte band giltigheten i deras resonemang till att specifika historiska händelseförlopp tolkats korrekt, något som starkt bidragit till att deras arbeten behållit sin relevans i större utsträckning ända in i vår egen tid.
En annan aspekt där tänkarna i den thomistiska traditionen står starkare än Sir Robert är i insikten om att den politiska auktoriteten, som utövas över vuxna människor med fri vilja, till sin natur är något annat än den mer kompensatoriska auktoritet fäder/föräldrar utövar visavi sina barn just på grund av att de ännu är barn. Filmer tenderar att blanda ihop dessa saker. Det är svårt att beskriva kungen som fader, utan att folket ges rollen av barn…
Med detta sagt bör även styrkorna i Patriarcha lyftas fram. Allra vassast är han kanske i kapitel 2:5 där han med brio maler ned resonemangen hos de liberaler och republikaner som tänker sig att samhället uppstått genom att individer i ett fritt naturtillstånd bestämmer sig för att genom ett kontrakt skapa sig ett samhälle på sina egna villkor.
Det finns de som i vår tid raljerande påpekat att ”människan” såsom hon förekommer i liberala kontraktsteorier alltid är misstänkt lik en medelålders brittisk advokat.
Sir Roberts kritik är i samma anda. I en text riktad mot Thomas Hobbes påpekar han till exempel att denne verkar föreställa sig att människor plötsligt bara uppstår som svampar – more fungorum – ur jorden.
Mot detta ställs insikten att vi blir till i en redan existerande gemenskap, där normer i former av skyldigheter och rättigheter i grunden inte konstrueras socialt utan redan existerar mellan make och maka, föräldrar och barn, familjer och grannskap i ett samhälle med både ömsesidiga beroenden och ömsesidiga förpliktelser, liksom relationer av över– och underordning.
Att det stora samhällskontraktet skulle ingåtts frivilligt mellan alla fria, obundna, jämlika individer är, som Sir Robert visar, en ren myt.
Han har också blick för det gigantiska hyckleri som talar så varmt om allas jämlikhet, när det vid granskning alltid visar sig handla om att vissa är mer jämlika än andra, på folkflertalets bekostnad.
En andra punkt där Sir Robert blir mycket träffsäker är när han, främst med exempel ur antik grekisk och romersk historia, visar att politiska regimer utan stark kungamakt snabbt kommit att präglas av korruption, konflikt, revolter och inbördeskrig. Med sin typiska formuleringskonst konstaterar han att de inte varit lyckliga i något annat avseende än att de inte blev så långlivade.
Hans resonemang här är, tror jag, mer relevanta för vår egen tid än vi tänker oss, även om det nu ofta mer handlar om lågintensivt ”politiskt käbbel” och onödigt konfliktskapande partivälde snarare än verklig söndring.
Den tredje punkten där Sir Robert har något att säga vår tid, även om det liknar att svära i kyrkan, är i hans kritik av olika maktdelningsarrangemang mellan den lagstiftande, verkställande och dömande makten. I vår tid är sådan maktdelning så omhuldad, särskilt på den borgerliga kanten, att vi blivit lite blinda för dess nackdelar.
Sir Robert har naturligtvis inget emot parlament och ett domstolsväsende med integritet. Hans poäng är, att utan en sammanhållande kungamakt i toppen på pyramiden så infinner sig städse frågan: Vem är egentligen sista, högsta instans?
Enligt vår regeringsform är det utan tvekan Riksdagen. Men alla vet ju, att så fort det finns en majoritetsregering eller till och med en stark minoritetsregering så kör regeringen riksdagen lika behändigt som Svensson kör sin gräsklippare.
Hur problemen kan uppstå med den dömande makten när den blir instrument för rättspolitisk aktivism visades till exempel klart för ett par decennier sedan, då den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe fick för sig att beordra delstaten Bayern att ta ned krucifixen från klassrumsväggarna. Bayerns regeringschef Edmund Stoiber deklarerade då att de lika gärna kunnat försöka besluta att floden Rhen skall börja flyta åt andra hållet. Han påpekade också att den som senast försökt sig på en likande krucifixorder var Hitler. Krucifixen blev kvar.
Kvar var också frågan, om var den högsta auktoriteten egentligen står att finna.
Sir Robert Filmers verk är verkligen värda att läsas än idag – i synnerhet Patriarcha. Lämpligt nog finns den nyutgiven i en behändig version från Dodo press, ett förlag som specialiserar sig på att utge betydelsefulla men bortglömda verk.
Perfekt för hängmattan.
*
Vill man gräva ned sig ytterligare så finns också Filmer: Patriarcha and other Writings, Johann P. Sommerville (ed.), Cambridge 2004, som också innehåller biografi och analyser.