SOMMARLÄSNING. Samtiden vill i sommar lyfter bitar ur svensk historia som är av stor vikt, men ändå varit bortglömda. De är inte lättsamma, men desto mer lärorika. Vi börjar med rikskansler Sparre och hans influenser från Bartolus och Baldus.

Detta är den första texten i en serie om viktiga men bortglömda politiska tänkare. Just i detta fall handlar det primärt om gestalter som nog inte bara skall beskrivas som en smula bortglömda, utan som totalt okända.

Det är olyckligt, då de indirekt haft en icke ringa betydelse för Sveriges politiska utveckling. Och kanske kunde haft en ännu större. Det handlar först om de båda italienska juristerna Bartolus av Sassoferrato (1314-1357) samt Baldus de Ubaldis (1327-1400).

Båda var experter på och kommentatorer till den romerska rätten och kopplade till universiteten i Bologna och Perugia. Att de var jurister snarare än politiska filosofer skall inte leda tanken fel, för vid den tiden handlade det politiska tänkandet i hög grad om juridik.

Tiden dominerades, under Katolska kyrkans paraply, av två politiskt relevanta tankemängder: Den romerska rätten, det nya systematiska studiet av vilken påbörjats vid universitetet i Bologna under de föregående århundradena, samt den aristoteliska politiska filosofin, som efter nya översättningar till latin från och med 1200–talet vitaliserat reflexionen kring etiska, sociala och politiska frågor, som hos Thomas av Aquino och Aegidius Romanus.

Problemet Bartolus och Baldus ställdes inför var, att medan den romerska rätten hade det närmast universella och mångnationella romerska imperiet som utgångspunkt, så var den aristoteliska politiska filosofin i hög grad knuten till polis, den antika grekiska stadsstaten, som grundläggande paradigm.

Hur skulle insikter och begrepp från dessa olika perspektiv kunna gjutas ihop till något enhetligt och koherent?

Å andra sidan öppnade de olika perspektiven möjligheter i förhållande till de konkreta politiska frågorna på den italienska halvön och resten av Europa vid den tiden. Där fanns ju tidens romerska imperium, i form av det så kallade Tysk-Romerska riket. Men det fanns ju också olika kungariken i olika grad av självständighet visavi detta, från helt självständiga kungariken såsom Frankrike till rena lydriken. I Italien fanns ju också olika stadsstater och republiker i olika grad av självständighet i förhållande till kejsarmakten. Därtill fanns ju den ständigt aktuella frågan om relationen mellan stat och kyrka.

Bartolus och Baldus grep sig an frågorna med stor skicklighet och utformade därvid många begrepp som sedan dess använts av snart sagt alla politiska tänkare och blivit så vanliga att vi aldrig tänker på hur de egentligen fick sin nuvarande form.

Det rör förhållandet mellan olika typer av normer såsom naturrätt, folkrätt, nationell rätt samt sedvänja och det rör begrepp som suveränitet, folkligt samtycke, medborgare, folk – som politisk gemenskap, inte etnisk grupp – och så vidare. Det mesta tar form hos Bartolus och Baldus.

Inte minst var det betydelsefullt hur de från den kanoniska rätten tog begreppet juridisk person –persona ficta – för att formulera det statsbegrepp som vi använder än idag.

Kungar kommer ju och går, men kronan består, om man säger så. Staten som permanent funktion i den politiska gemenskapen. De utarbetade därvid också en tydlig doktrin om vad som hör till kronan på ett sådant sätt att inte ens den regerande monarken har rätt att avhända sig det: De så kallade regalena.

Med detta begrepp menades inte krona, spira, riksäpple och dylikt – regalierna – utan sådant som rätten att slå mynt, att uppbåda krigsfolk, att stifta lag, att utse domare, ta upp tull och så vidare.

Sådant som endast legitima statsmakter har rätt att göra. Regalierna symboliserar ofta olika regalen.
Deras vision var, med vissa nyanser sinsemellan, en övergripande politisk och rättslig gemenskap – imperiet – mellan alla som tillhörde den kristna gemenskapen, men gestaltad som en pluralistisk gemenskap av olika riken och nationer med sina egna specifika lagar och politiska arrangemang. En europeisk gemenskap till sin karaktär fjärran från dagens kvasidemokratiska EU-byråkrati.

Den romerska rätten sågs som en fond av gemensamma rättsliga principer och begrepp som, där den inte direkt gällde som lag på grund av nationell lagstiftning, ändå kunde fungera som en ”reservlag” då man ställdes inför rättsliga frågor de egna lagarna inte kunde ge svar på.

Vad har detta då för betydelse i Sverige? Bartolus och Baldus tankar fick stor spridning i Europa och Sverige var inget undantag.

I detta sammanhang bör man särskilt nämna Erik Larsson Sparre (1550-1600). Sparre var riksråd hos Johan III och rikskansler under Sigismund. I unga år hade han studerat juridik i Italien och var väl förtrogen med Bartolus och Baldus arbeten.

Under Johan III:s konflikt med brodern hertig Karl utarbetade Sparre år 1585 på kung Johans uppdrag skriften Pro lege, rege et grege – för lagen, kungen och folket. Man noterar att lagen nämns före kungen i verkets titel.

Situationen var den, att hertig Karl i sitt hertigdöme alltmer agerande som om han hade full konungamakt i området. Han införde till exempel nya skatter, mobiliserade krigsfolk, lade sig i kyrkans angelägenheter och dristade sig till och med att slå mynt.

I Pro lege argumenterar Sparre för att det inte kan finnas två kungar i samma land. Det finns bara en kung, kungen är bunden av lagen och lag måste ha folkets samtycke. En hertig har inte rätt att inkräkta på de kungliga regalierna.

Sparre förespråkade alltså en stark kungamakt, men en kungamakt som var underordnad lagen och agerade med folkets godkännande. Ett synsätt som haft en stark livskraft i Sverige, långt efter Sparres tid.

Sparre betonade också att kungen skulle agera tillsammans med riksrådet – regera med ”råds råde” – som det hette i Kristoffers landslag. Med tydlig inspiration i den romerska rätten såsom utlagd av Bartolus och Baldus menar Sparre att kungen endast får stifta lag efter att ha hört de berörda, rådgjort med riksrådet och fått ständernas godkännande.

Vi finner här bakgrunden till något av det svenskaste av allt inom politik och statsförvaltning, nämligen det så kallade beredningskravet, som till och med är fastlagt i Regeringsformen. Ett krav ägnat att säkra förankring och saklighet samt motverka godtycklighet i beslutsfattandet.

Sparre noterade a propos sitt bruk av romersk rätt att ”romersk rätt är ej lag i Sverige då vi har egen kristelig lag, men man skall inte ställa sig exlex”, det vill säga utan lag.

Ett tydligt eko av Bartolus och Baldus syn på den romerska rätten som ett stöd då annan lag ej förslår.
Sparre hade inte bara höga poster hos Johan och Sigismund. Han utnämndes också till skotsk baron av kung James VI, själv en betydande statsteoretiker (vilket vi skall återkomma till vid tillfälle).

Antagligen hade Sparre varit betydligt mer känd i Sverige idag – som statsteoretiker och statsman – om han inte, trogen sina principer, hade ställt sig bakom Sveriges laglige konung Sigismund i dennes slutliga konflikt med hertig Karl.

Nu ändade han istället sina dagar år 1600 då han på hertigens order halshöggs vid Linköpings blodbad. Han fick sedan inte mycket plats i den officiella historieskrivningen. Men nu är han i alla fall inte helt glömd längre. Och inte Bartolus och Baldus heller.

*

Litteraturtips:
Joseph Canning, The Political Thought of Baldus de Ubaldis, Cambridge 2003
Cecil N. Sidney Woolf: Bartolus of Sassoferrato, Cambridge 2012
Erik Larsson Sparre: Pro lege, rege et grege, Kungliga Samfundet 1924