Arbetarrörelsens återkommande judehat

Visst har Ledarsidorna rätt i att systematisk antisemitism tagit fart inom vänstern i och med den stora invandringen från Mellanöstern, men det är inget nytt fenomen. Judehat har funnits i arbetarrörelsen sedan 1800-talet och demonstrerades inte minst med J-stämplade pass under andra världskriget.

Det är bra att nyhetsmagasinet Ledarsidorna lyfter fram det växande judehatet i svensk arbetarrörelse, så som man gjorde häromdagen i Judehat en främmande fågel har tagit plats i arbetarrörelsen.

Där skriver man: ”antisemitism inom vänstern [har] utvecklats sedan studentrevolten 1968 och som kommit att förstärkas med de migrantströmmar som kommit från inte bara Mellanöstern det senaste decenniet utan även tidigare från det kollapsade Balkan på 1990-talet och efterdyningarna av den iranska revolutionen.”

Man påpekar att misstänksamhet mot judar är mer utbredd bland personer med utomeuropeisk bakgrund. En BRÅ-studie från 2005 (därefter har man inte gjort uppföljningar) visade att 11 procent i dessa hade konsekvent antisemitisk inställning jämfört med 5 procent i hela befolkningen.

Men Ledarsidorna ger en historiskt felaktig beskrivning när man gör judehat till något nytt inom arbetarrörelsen. Det är en del av Socialdemokratins rötter.

I sin skrift Om judefrågan från 1844 skriver Karl Marx (som själv konverterade från judendom till protestantism) torgför en rad antisemitiska idéer. »Vad är judendomens världsliga grundlag? Det praktiska behovet, egennyttan. Vilken är judens världsliga kult? Schackrandet. Vilken är hans världslige Gud? Pengarna.« Marx vill »mänsklighetens frigörelse från judendomen.«

Betydelsen av Karl Marx för arbetarrörelsens framväxt kan inte överskattas. Inte minst har kopplingen som Marx gör mellan judar och kapitalism fått förödande konsekvenser genom att stärka och underblåsa hat mot denna minoritetsgrupp.

Och Socialdemokraterna har i regeringsställning visat uppenbar antisemitism, som när man på 1930-talet ändrade flyktinglagen så att definitionen ”politisk flykting” inte skulle omfatta dem som utsattes för den rasförföljelse som judar utsattes för i Nazityskland. Socialdemokratin har ofta skrutit om att man såg till att Sverige tog emot politiska flyktingar från Nazityskland, som i Göran Perssons initiativ ”Om detta må ni berätta” 1998.

Men man glömmer nogsamt att berätta att judar inte räknades som politiska flyktingar. Istället såg S-regeringen till att Nazityskland började stämpla J i pass, så att Sverige enklare skulle kunna avvisa judar. Dessutom såg S-regeringen till att flyktingar med socialdemokratisk partibok skulle prioriteras framför andra flyktingkategorier.

Och i vår tid ser vi hur arbetarrörelsens latenta främlingsfientlighet blossar upp med hjälp av de utomeuropeiska migranterna. Utrikesminister Margot Wallström spär på judehatet i sina kommentarer. Efter de blodiga terrorattackerna i Paris sa hon i SVT: ”Och man kommer tillbaka till situationer som den i Mellanöstern, där inte minst palestinierna ser att det finns ingen framtid för oss, vi måste antingen acceptera en desperat situation eller ta till våld”.

Denna tendens, att skylla islamistisk terrorism i väst på judar, är fruktansvärd. Och på Wallströms uttalande reagerade bland annat Yair Lapid, partiledare för Israels största mittenparti, som i Expressen svarade på frågan varför Wallstöm gör judar till syndabockar: ”Svaret är att den europeiska vänstern är desperat. Den har slut på humanitära förklaringar på den islamistiska extremismens mordiska terrorism”.

Det fanns en kort period, från Israels bildande 1948 fram till att Olof Palme på 1960-talet började ta u-ländernas diktaturer till sitt hjärta, som Socialdemokratin var Israelvänner. (Det råkade också sammanfalla med den period då Israels socialdemokrater dominerade landets politik.) Också under Göran Perssons statsministertid gjordes färre utfall mot Israel.

Men detta var undantag, medan antisemitismen i huvudsak har varit den starkare tendensen inom arbetarrörelsen. Och den blir nu allt starkare. Det är djupt tragiskt och något som Socialdemokratin behöver göra upp med.