På många håll brinner det fortfarande. För många har samhällets stöd uteblivit när det behövdes som mest. Livsverk har raserats, kostnaderna är oöverskådliga. Kan andra än nuvarande maktpartier skapa bättre krisberedskap?
Det är för tidigt att summera skadorna, men beredskapen förefaller ha varit otillräcklig och koordinationen mellan olika aktörer bristfällig, inte minst mot bakgrund av den stora skogsbranden i Västmanland 2014. Analyser fanns, åtgärder uteblev. Både regeringen och Alliansen lär ha ett antal obekväma frågor att besvara i samband med detta.
Av förklarliga skäl har bränderna särskilt drabbat glesbygder, där stödet för Sverigedemokraterna har tilltagit sedan förra valet. Den förklarliga ilskan mot makthavarna borde gå hand i hand med att man nu sätter sitt hopp till den sverigedemokratiska oppositionen. Till saken hör är att just skogsägare har haft besvärliga tider med regeringen och klåfingriga myndigheter under denna mandatperiod och för många uteblev alltså samhällets stöd när det behövdes som mest. Livsverk har raserats, kostnaderna är oöverskådliga.
Då ställer vi oss den relevanta frågan; skulle en regering där Jimmie Åkesson ingår vara bättre än andra regeringar på att släcka skogsbränder och hantera kriser?
Krisberedskap är något man bygger upp under lång tid och brister kan inte åtgärdas över en natt. Och en sverigedemokratisk regering kan självklart bli lika överraskad som andra regeringar av händelser som till sin natur inte är helt förutsägbara. Nästa kris ju kan vara något helt annat – en pandemi, en cyberattack, ett större terrorattentat eller till och med en militär konflikt i vårt närområde. Ingen kan förutspå framtiden i detalj.
Den väsentliga skillnaden mellan Sverigedemokraterna och övriga partier är rent ideologisk. Andra partier har globala ambitioner med sin politiska gärning och anser att nationalism är fult. De lägger hela världens problem på Sveriges axlar och dränerar landets resurser till förmån för vilka symbolprojekt som helst, bara det får Sverigebilden att glänsa i korridorerna i Washington och Bryssel. De envisas med att hela världen ska ha rätt till svenska medel, inte minst i form av skenande kostnader för en kraschad migrationspolitik.
Och notera att just brandförsvaret finansieras av kommunerna, som har tvingats betrakta alla andra utgifter som budgetregulatorer när konsekvenserna av migrationsvågen 2015 skulle hanteras.
I kontrast till detta kommer Sverigedemokraterna med stolthet att prioritera svenska behov, allt från välfärd och infrastruktur till polis, säkerhetspolis, civilförsvar, militärt försvar… och krisberedskap. Det är inte det minsta konstigt, utan borde vara en självklar del av samhällskontraktet mellan stat och medborgare, nationalstatens essens.
En annan viktig detalj är att med en regering där Sverigedemokraterna har ett betydande inflytande skulle en sådan som Dan Eliasson inte kunna valsa omkring från det ena toppjobbet till det andra. Kompetens och relevant erfarenhet måste gå före partibok, kontakter och lojalitet med sittande regering.
Det betyder inte att kriser inte kan inträffa med Jimmie Åkesson vid makten. Men han går till val på att prioritera svenska medborgare, deras säkerhet och egendom. Och på att sätta Sverige framför Sverigebilden.