I sitt Almedalstal målade Annie Lööf upp en mörk framtid där rasister, extremister och islamister utgör ett avgörande hot mot demokratin och friheten. Men hennes analys saknade både nyanser och konkreta åtgärder.
Självklart har Annie Lööf rätt när hon med kraftiga ord fördömde brandbombsattacken mot synagogan i Göteborg. Och självklart är det rätt att fördöma allt politiskt våld.
Men när det kom till åtgärder hoppade Annie Lööf direkt till att väljarna avgör i höstens val. Det är direkt vilseledande.
Visserligen ställer vissa extremister upp i valet, men det finns inga tecken på att de skulle få några politiska framgångar. Gapet var mycket stort mellan dramatiken i Lööfs retorik å ena sidan och å den andra verkliga säkerhetshot mot demokratin.
De som analyserar dessa hotbilder, Säkerhetspolisen och Försvarshögskolan, anser inte att extremister och islamister hotar de demokratiska institutionerna, även om de utgör det mot enskilda personer. Det handlar snarare om ordningsfrågor av polisiär natur. Extremister som hotar och tillgriper våld ska gripas och ställas inför domstol. Och politiken måste agera så att tillväxten till dessa våldsbejakande extremister stoppas.
Lööf sa dock ingenting om hur dessa våldstendenser ska åtgärdas i praktiken. De användes endast som bränsle för att höja den känslomässiga retoriskt nivån.
Vore det inte ett klokare ledarskap att göra tvärtom: Att inte höja den politiska konfliktnivån och polariseringen, utan istället underlätta för polisen att snabbt och effektivt göra sitt jobb, dvs gripa och fängsla de som bryter mot lagarna?
Sedan gjorde Lööf andra känslomässiga beskrivningar, men inte heller där gav hon några svar hur problemen ska lösas genom politiska förslag.
Centerpartiet vill uppenbarligen göra valrörelsen till en känslomässig tävling om vem som kan visa störst indignation. Jag tror inte väljarna tänker så. Väljarna vill höra att politiker förstår deras vardagsproblem och anger inriktning på hur dessa ska hanteras. Om detta handlade inte dagens partiledartal i Almedalen.