Almedalsveckan är över. Den kvardröjande upplevelsen är att Jimmie Åkesson spelade samma roll som Shakespeares Henrik IV, i bakgrunden men i ständigt centrum. Oavsett dag, stod Sverigedemokraterna i blickfånget.
Lugnet har lagt sig över Almedalsparken och Visby innerstad. Någon enskild turist kan ses skymta här och var, men det ter sig mest som en kuriositet, i jämförelse med de stora människomassor som täckte gator och torg för inte så länge sedan. Det går att promenera här i fred i mitten av juli.
Som exilgotlänning har jag ett något kluvet förhållande till Almedalsveckan. Den kan uppfattas som en ordningsstörning, ett jippo som stör lugnet. Samtidigt kan jag inte undgå att fascineras över att en gång om året se dem som det talas om i medierna – makthavarna, opinionsbildarna och linslusarna. En bekant kallade det politikens, och man kunde lägga till mediernas, branschmässa. För den som vill knyta kontakter och över huvud taget känna av den allmänna stämningen i dessa sektorer behövs Almedalsveckan.
När jag nu summerar mina intryck efter årets Almedalsvecka, kan det först verka som veckan var ett enda virrvarr. Alltifrån Feministiskt initiativ till NMR mötte min syn, när jag flanerade omkring på Visbys gator.
Det brukar kallas etablissemangets vecka, men kunde likaväl kunna kallas anti-etablissemangets vecka. Bland annat mötte jag dagligen representanter för Falun Gong, Mormonerna, och det flummiga new age-partiet Enhet, engagerat skrikande ut sina budskap.
Under Almedalsveckan blandas allt med allt – kanske säger det något om det svenska samhällets ihållande öppenhet och oskuldsfullhet, att något sådant ännu är möjligt.
Jag fann dock snabbt en röd tråd i detta sammelsurium. Något som blev uppenbart redan första söndagen, då Ulf Kristersson intervjuades av ett otal medier. I formellt avseende gällde frågorna som riktades till honom den relativt perifera frågan om fördelning av utskottsordförandeplatser. I själva verket handlade de förstås om Sverigedemokraterna och hur han skulle förhålla sig till dem.
Veckan hade alltså knappast börjat, första dagen innebar alltid en liten trevande start, SD hade ännu inte slagit upp sina bopålar och få Sverigedemokrater syntes på plats. Jimmie Åkesson skulle tala först en knapp vecka senare. Ändå var det uppenbart att allt skulle handla om SD. Tonen för hela Almedalsveckan var satt.
Som litterärt intresserad kunde jag inte undgå, att associera till William Shakespeares Henrik IV. Dramat karaktäriseras av att Henrik IV, trots att han ständigt befinner sig i bakgrunden, driver handlingen framåt, rycker i trådarna. På samma sätt fick man nu känslan att den osynlige Jimmie Åkesson var Almedalsveckans motor och centralgestalt, trots att han knappas synts över huvud taget.
Detta förstärktes ytterligare på tisdagen, då Jan Björklund i sitt tal föreföll närmast besatt av att distansera sig från Sverigedemokraterna. Tisdagen innebar också att SD:s fysiska närvaro på Almedalsveckan blev starkare, då SD slog upp dörrarna för sin centralt placerade biergarten, mer synlig och besökt än något annat partis lokaler. Också detta är ett tecken i tiden, att SD alltmer tycks dominera Almedalsveckans fysiska rum.
Jimmie Åkessons och SD var egentligen huvudnumret först på lördagen, men trots detta fortsatte veckan på SD-spåret. Det var detta alla partiledartal handlade om, det var om detta den mediala debatten utspann sig (med undantag av vissa avbrott, för att varna för den nazistiska faran i form av NMR).
När det var lördag och Sverigedemokraternas dag kunde Åkesson träda fram ur skuggorna, ungefär som Henrik IV efter slaget vid Shrewsbury. Han inledde med att konstatera att eftersom alla redan talat så mycket om Sverigedemokraterna behövde han egentligen inte säga något, och talet får väl framförallt uppfattas som ett sätt att samla trupperna och uppmana dem till fortsatt strid.
Han kunde ha använt Henrik IV:s ord: ”Och efter denna del så väl förts ut, / så må vi hålla ut, tills allt är slut.”
Almedalsveckan blev framförallt en påminnelse om SD:s dominerande ställning i det nuvarande politiska medvetandet. Detta är, tror jag, en föraning om valdebatten. Oavsett vad SD gör, och oavsett om de andra partierna nämner SD eller inte, kommer allt som övriga partier gör uppfattas i relation till SD. Detta är den nuvarande politiska verkligheten.