Svensk politik inför valet 2018 kan summeras med att sju riksdagspartier positionerar sig mot det åttonde. Sjuklövern mot Sverigedemokraterna. Strategin har hittills misslyckats totalt, men ingen verkar vara beredd att överge den.
Särskilt tydligt har detta varit under Almedalsveckan när partiledare efter partiledare, inklusive Moderetarnas Ulf Kristersson, har tävlat i vem som i starkast ordalag kan ta avstånd från det åttonde partiet. Det är föga statsmannamässigt.
Detta i kombination med att just Sverigedemokraterna lär befästa en solid ställning som vågmästare mellan de traditionella blocken i september (ja, förmodligen mer än så, alltfler förutspår att SD blir största parti) kommer att bana väg för en parlamentarisk situation utan någon som helst motsvarighet i det förflutna.
Notera då, att medan alla andra partier utesluter samverkan med SD så är de desto mer intresserade av varandra. Under hela mandatperioden har Socialdemokraterna uttryckt intresse för att dra in Liberalerna och Centern i vänstersfären och intresset verkar vara ömsesidigt.
Moderaterna vill göra upp med Socialdemokraterna om migrationspolitiken och S och M styr redan ett tiotal kommuner tillsammans. Följande passerade lite under radarn i rikstäckande media, men under ett besök i Vimmerby för bara några dagar sedan uttryckte statsminister Stefan Löfven att en ”… blocköverskridande koalition [inklusive M, som i Vimmerby?] på riksnivå inte kan uteslutas”.
Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin har helt öppet uttryckt att hon kan tänka sig att regera tillsammans med Moderaterna. Det borde vara anmärkningsvärt att det vänsterorienterade Miljöpartiet och det förment liberalkonservativa partiet Moderaterna styrde tillsammans, men under mina år som tjänsteman i riksdagen har jag ofta noterat att moderater och miljöpartister låter ungefär likadant. Och vi har alla Migrationsöverenskommelsen från 2011 och Decemberöverenskommelsen från 2014 i färskt minne.
Men kärleksförklaringarna inom sjuklövern stannar inte där. Alldeles nyligen förklarade Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt att han var beredd att förhandla med Centern och Liberalerna. Då ska man ha i åtanke att Centern har falang som av socialister brukar betraktas som ”nyliberal”, vilket borde vara deras ideologiska motpol. Liberalerna gillar EU-federalism och NATO, vilket inte heller direkt harmonierar med vänsterns agenda.
Min slutsats är att inget är riktigt viktigt för de gamla partierna längre, utom (!) att alla sverigedemokrater till varje pris ska hållas borta från Rosenbad. Som en makaber kuliss till spektaklet rasar gängvåldet i Malmö och Örebro, men det väsentliga förstås är att hålla SD på armlängds avstånd.
Det är en intressant prioritering. Tycker Socialdemokraternas väljare att motståndet mot SD är viktigare än välfärd och fackliga rättigheter? Offrar moderater och liberaler sina planerade skattesänkningar för att kunna knäppa Jimmie Åkesson på näsan? Vad tycker deras väljare om detta – egentligen?
Av erfarenheten hittills att döma – inte alls.
Leken som kallas ”inte-nudda-SD” har i hög grad underlättat partiets valframgångar och dramatiska uppgång i opinionen. Det är ett fascinerande självskadebeteende från de andra partiernas sida, som kan befästa ett urstarkt stöd för SD under lång tid framöver. En stor andel av väljarna gillar varken sandlåda eller politisk mobbing, utan tenderar att solidarisera sig med offret. Och när retoriken om rasism-nazism-fascism nu om möjligt skorrar ännu mer falskt än 2014 och de positiva vibbarna nu istället sprider sig i väljarkåren så tror jag att fördämningarna kan rämna totalt.
Kanske är jag alltför optimistisk nu, men en framgång för SD och en kännbar tillbakagång för andra partier skulle kunna leda till ett en eller flera partiledningar byts ut och att Sveriges politiska ledarskap växer upp litegrann. Det vore på tiden.
Vill de sedan faktiskt regera med varandra och kratta manegen för SD:s nästa framgång 2022 så tror jag inte att Jimmie Åkesson hänger läpp för det.