Verkligheten är omstridd. Från vänster är budskapet att migrationen inte är något problem och kostar några påsar chips per person. Den villfarelsen leder till nästa: att partier och medier kan styra valdebatten dit man vill.

Från Socialdemokraterna har det meddelats vad valrörelsen ska handla om. Som om ett parti kan bestämma vilka frågor väljarkåren bryr sig om och betraktar som avgörande för hur man röstar. LO har ju också lovat att man kan leverera 250.000 röster till partiet. Som om väljarna är robotar, eller slavar, som gör som de blir tillsagda av parti och fack.

På Twitter skriver Tobias Baudin, Kommunals ordförande: ”Vi menar att om Socialdemokraterna ska göra en bra valrörelse så måste det handla om de frågorna som är viktiga inte minst för LO-medlemmar och där Socialdemokraterna är solklart bäst: välfärden”

När det ifrågasätts, utvecklar han sin syn på valstrategi: ”Det handlar om att fortsätta att lyfta allt det bra som man har gjort i regeringen, men också fortsätta leverera tydliga politiska förslag på hur man ska kunna förbättra välfärden ännu mer.”

Det håller inte.

Väljarna ser att tryggheten raseras på flera fronter. Framför allt känner allt fler, främst kvinnor, ökad otrygghet när de rör sig ute i det offentliga rummet. På allt fler håll har kriminella gäng tagit över. Polisen och därmed det civiliserade samhället drar sig tillbaka.

Allt färre vågar vittna när brott har begåtts. Det är första steget mot anarki och avveckling av rättsstaten.

För det andra känner allt fler oro över att välfärdssystemen – sjukvården, omsorgen och skolorna – förfaller och slutar ge den service vi som medborgare betalar dyrt för. Fattigpensionärerna blir fler i Sverige, medan de blir färre i våra grannländer. Det är bara en konsekvens av att hundratals miljarder kronor används för den enorma migrationen.

Bara det senaste beslutet i riksdagen, att låta 9.000 afghanska män utan skyddsbehov stanna, vilket kostar minst 2,9 miljarder under tre år. Ekonomer har visat att migrationspolitiken kostar 1-2 procent av BNP, vilket motsvarar 90 miljarder kronor per år.

Socialdemokraterna och Tobias Baudin måste förklara hur dessa kostnader inte urholkar välfärden.

Migrationen är alltså i högsta grad en välfärdsfråga. Men inte på det sätt som de gamla partierna önskar.

De partier som vill få väljarnas stöd behöver först visa att de förstår hur verkligheten ser ut. Om de försöker skapa en ”ny verklighet” i sina tal och pamfletter värvar man inte röster, utan stöter bort dem. Sedan måste de förklara varför det blivit så illa som det är. Erkänna sin egen skuld till problemen. Då kan en tillit skapas. Därefter måste man tala om vad man tänker göra åt de problem man ställt till med. Att man ändrat sig. Att man kommit på bättre tankar.

Efter dessa tre steg, har de ansvariga partierna, inte minst S, en chans att återhämta sig.

Så länge man inte gör det, utan tror att man kan gå runt den verkliga verkligheten för att måla upp en låtsasvärld, har man små chanser att locka tillbaka förlorade väljare. Då är det naturligt att allt fler i väljarkåren närmar sig det enda parti som länge kritiserat den förda politiken ett tydligt övertag.

Valrörelsen så här långt är fullständigt logisk för en öppen demokrati. Medborgarna ser vad som händer och kan inte föras bakom ljuset.