Han växte upp i en statarlänga där råttorna hördes i väggarna. Han slutade skolan vid 14 års ålder, men läste mängder med böcker som han räddade från att brännas vid sopstationen där hans far arbetade. Sedan blev han den som med stor politisk hantverksskicklighet socialiserade Sverige.
För yngre är han nog rätt okänd, men för oss som är lite äldre är han en oefterhärmlig ikon för arbetarklassens duglighet, flit och oräddhet. Jag minns en nyhetssändning i SVT från folkomröstningskampanjen om kärnkraft 1980. När Sträng kom ner från talarstolen möttes han av en journalist som kom fram med mick och kameraman. Journalisten ställde en fråga. ”Filmade ni inte talet?”, undrade Sträng. ”Jo”, svarade journalisten. ”Jamen, visa det då”, sa Sträng och gick därifrån.
Det var på tiden då journalister hade högt anseende, skjutjärnsjournalisterna satte dit politiker genom att vara pålästa och kunde ställa kniviga följdfrågor. Men den då förre finansministern höll på sin integritet. Hans agerande var burdust, men han lät sig inte styras av medierna.
I biografin Rikshushållaren (Atlas, 2018) tecknar Anders L Johansson ett matnyttigt porträtt av 1900-talets längst sittande minister, 31 år, varav 21 år som finansminister.
Gunnar Sträng var en utpräglad praktiker. Han talade aldrig om socialistisk teori eller ideologi. Ändå var han mer effektiv när det gällde att införa socialism i Sverige än företrädaren Ernst Wigforss eller för den delen socialistiska fackekonomer.
Han var nämligen slug.
En skicklig politiker måste ha förmågan att kunna överlista statsförvaltningens byråkratiska och juridiska motstånd mot förändring. Annars blir de lätt byråkratins fångar. Han hade helt enkelt en hantverksskicklighet i politisk verkställighet som vi sällan ser idag.
När Sträng var socialminister 1951-55 ändrade han hela den socialpolitiska doktrinen i svenska staten, från Per Albin Hanssons grundtrygghet med fattigdomsbekämpning som mål för välfärdspolitiken, till inkomsttrygghet i socialförsäkringarna. Eller som Johansson skriver: ”Den klassiska folkhemstanken om trygghet mot fattigdom ersattes med den nya tryggheten mot standardsänkning.”
Äldre S-ministrar var emot att överge Per Albins modell, eftersom det skulle bli för dyrt och driva upp skattetrycket och därmed försämra partiets popularitet. Sträng fick dock stöd av jämngamle statsministern Tage Erlander eftersom inkomstbortfallsprincipen var uppskattad i tjänstemannakretsar. Socialdemokratin var i stort behov av nya väljargrupper i takt med att arbetarklassen krympte.
Det var alltså, kan man nog säga, Gunnar Sträng som ordnade det 44 år långa regeringsinnehavet för svensk socialdemokrati fram till 1976 genom att bredda socialdemokratins väljarstöd långt in i de växande tjänstemannagrupperna.
Få socialdemokrater hade före Sträng trott att skatterna skulle kunna höjas till världens högsta samtidigt som man vann val. Men Sträng visste hur det skulle fixas: dölj skatterna! Med mervärdesskatten och arbetsgivaravgifterna började staten plocka in enorma belopp utan att många löntagare såg eller tänkte på det. Skatterna smögs ju in samtidigt som tillväxten var hög. Sträng konfiskerade helt enkelt en hel del av utrymmet för lönehöjningar. Under perioden 1955-1976, då Sträng var finansminister, höjdes skattetrycket i Sverige från 20 procent till 45 procent av BNP.
Jag är för grundtrygghetstanken, lägre och synliga skatter, men jag kan inte annat än beundra den fenomenalt finurliga skicklighet med vilken Sträng närmast obemärkt förverkligade socialismen.
Att han var självlärd och gått den hårda skolan som landsvägsagitator för lantarbetarfacket gav honom ett originellt sätt att tänka, som han förmodligen inte hade haft om han likt Gunnar Myrdal (som var usel som S-minister men fick Nobels ekonomipris) gått på universitet och blivit en skolad ekonom. För de riktigt begåvade, och Sträng tillhörde otvivelaktigt det som förr kallades begåvningsreserven, kan den likriktning i tänkandet som lätt utvecklas på universitet vara hämmande.
Men kan Gunnar Sträng bidra med något idag?
Ja, att politik handlar om verkligheten och inte pladder om utopiska idéer är nog den mest tydliga lärdomen vi kan dra av hans värv. Hans nyttoinriktade syn på makt, likaså. Han kunde kompromissa när det krävdes.
Efter höstens val kan regeringsbildningen bli en besvärlig historia eftersom många partier inte vill förhandla och samverka med varandra. Och 1951 var Gunnar Sträng emot att Socialdemokraterna skulle bilda koalitionsregering med Bondeförbundet, det som Tage Erlander jobbade för eftersom S-regeringen var trängd.
Som jordbruksminister låg Gunnar Sträng i ständiga strider med böndernas organisationer, som ville tvinga fram prishöjningar på livsmedel som var större än vad fackföreningsrörelsen ville godta eftersom högre priser drabbade löntagarna.
Trots sitt motstånd kunde Sträng genom att han var praktiskt lagd, se att det fanns en poäng med att få med bönderna i regeringen. Då tvingades de ta ansvar för samhällsekonomin och bidra till att få LO att hålla tillbaka löneanspråken, så att industrin i sin tur kunde hålla nere exportpriserna – allt för att öka tillväxten. Det Bondeförbundet och dess ledare Gunnar Hedlund krävde, enligt författaren, var att få viktiga ministerposter så att de kunde lämna skuggan bakom de borgerliga partierna.
”Med olika motiv drevs nu samtliga viktiga parter – LO, regeringen, Bondeförbundet och SAF – i samma riktning”, skriver Johansson.
I vår tid, då migration snarare än livsmedelspriser och lönekrav är den stora och besvärliga verkligheten som måste bemästras, är det inte svårt att spekulera om vad en socialdemokratisk ledare av Gunnar Strängs kaliber motvilligt hade gjort: kontaktat det nya och framväxande partiet för att finna en restriktiv men acceptabel lösning mot att det nya partiet tar ansvar i regeringen eller som regeringsunderlag. För att påverka helheten, får man ge efter i somligt.
Nu är låsningarna så mycket hårdare i vår tid, eftersom politiker pratar mer än verkställer. Kampanjerna mot det nya partiet har ju också varit mycket mer oförsonliga än vad motsättningarna var med Bondeförbundet. De hade ju suttit med i samlingsregeringen några år tidigare.
Men Strängs utgångspunkt i verklighetens realiteter skulle kunna tillföra en jordnära förankring som den politiska dynamiken saknar idag, och därför låtit gamla partierna komma i allt större otakt med folkopinionen.
*
Gunnar Sträng (1906-1992) var själv kortfattad i beskrivningen av karriären i ”Vem är det”:
Kommunalarbetare 1921-23, jordbruksarbetare 1924-27, trädgårdsarbetare 1927-32, ombudsman Lantarbetareförbundet 1932-38, förbundsordförande Lantarbetareförbundet 1938-45, konsultativt statsråd 1945-47 (bitr jordbruksmin), folkhushållningsminister 1947-48, jordbruksminister 1948-51, socialminister 1951-55, finansminister 1955-76. Riksdagsledamot 1946-[1985].