Vi får inte glömma de skötsamma och hederliga i förorterna. De som med sorgsna eller skrämda blickar från fönstret ser bilarna bränna. De som är oroliga för att Sverige börjar likna de dysfunktionella länder de än gång lämnade.

När sverigedemokraternas valarbetare tidigare i juni attackerades i Gottsunda blev jag inte förvånad. Jag bodde i denna mångkulturella stadsdel utanför Uppsala i hela tretton år. Liksom alla andra mångkulturella stadsdelar i Sverige utmärks Gottsunda av arbetslöshet, bidragsberoende, utanförskap, kriminalitet och islamisering.

Mångkultur har för många svenskar blivit synonymt med många problem. Och det beror inte fördomar, utan på verkligheten. Det är ju så mångkulturen ser ut.

Under alla år som jag bott i Gottsunda har det bara blivit sämre. Trots politikernas prat om integration och trots alla miljoner skattekronor som pumpas in är riktningen tydlig – det går utför. Mer kriminalitet, mer utanförskap, mer islamism. Och etniska svenskar flyr. De som har råd. Men även skötsamma invandrare gör allt för att komma därifrån. De som har möjlighet skjutsar sina barn till skolor långt borta.

Det var när en grupp sverigedemokrater var i Gottsunda för att dela ut flygblad i början av juni som de blev trakasserade och attackerade av ungdomar med ”mångkulturell bakgrund”. Ungdomarna skrek bland annat, ”Jag ska knulla din mamma”. Flygbladsutdelarna var till slut tvungna att gå. Väktarna sa, ”Ni borde gå, vi kan inte skydda er.”

Ett nederlag för demokratin. Och för civiliserat beteende.

Man ska inte använda ordet no-go-zon, tycker vissa. För det är en överdrift. Man kan ju faktiskt gå in i dessa zoner utan att bli dödad. Vad kallar man en zon där väktare inte kan garantera ens säkerhet? Och vad kallar man en zon dit polisen inte kan ta sig, utan att utsättas för stenkastning?

Fredagskvällen den 15 juli 2016 dog en människa i en lägenhetsbrand på min gata därför att brandkåren inte kunde ta sig fram. Insatsledaren hade fattat beslut om att brandkåren inte fick åka in utan poliseskort. När brandmännen kom in till lägenheten hittar de en livlös person på golvet. Det var en äldre, rullatorbunden man. Den direkta orsaken syntes vara rökförgiftning. Han hade kunnat räddas om brandbilen inte blivit fördröjd.

Vad ska man kalla ett område dit brandkåren inte kan ta sig utan poliseskort? No-go-zon, kanske?

Men det finns en annan sida av Gottsunda. En sida som inte syns och hörs lika mycket. De skötsamma och hederliga i Gottsunda. De som man kan se stå i fönstren och titta på bilbränderna. Med sorgsna eller skrämda blickar. De som är oroliga för att Sverige börjar likna de dysfunktionella länder de än gång lämnade.

Polisen kommer och går, men gängen består. Det är dem du möter varje dag när du lämnar hemmet på morgonen och på när du kommer hem på kvällen. De står där ute på gatan. Dag och natt. Du vill inte att de ska uppmärksamma dig. Du vill framför allt inte vara deras fiende. För vart ska du då söka asyl? Den humanitära, svenska regeringen kommer inte att ställa upp för dig.

Vi har de som vill återskapa Somalia och Afghanistan i Sverige, men så har vi de kloka som vill att Sverige ska fortsätta vara Sverige. Jag har pratat med sådana också under mina år i Gottsunda. De har invandrarbakgrund, de har utländskt klingande namn, och de tänker rösta på Jimmie Åkesson i september.

En mamma sa till mig: ”Jag tänker leva här. Mina barn ska leva här. Det som är viktigt för mig är Sverige, att landet ska vara tryggt och fungera. Jag har lämnat mitt hemland bakom mig.”

Det är rätt inställning.

Att öppna sitt hjärta för Sverige. Att våga känna: det här är mitt land. Inte bara när det ger en fördelar, utan även när det kommer till att ställa upp och bidra.

En vanlig inställning jag hör i Gottsunda är att det räcker nu. Nu måste vi ta hand om de som är här. Vi kan inte ta in fler, så länge de som är här inte har blivit en del av samhället. Sunt förnuft, helt enkelt.

Jag känner en armenisk familj som bor granne med källarmoskén i Gottsunda. De berättade för mig att de är oroliga över islamiseringen. Deras dotter hade fått sitt halsband med kors bortryckt. Och alla barnen blir kallade grisar i skolan för att de äter fläsk. Så var det inte för tio år sedan, hur kommer det bli om ytterligare tio år? undrar de.

En syriansk kille (de är kristna), sa att han gärna skulle vilja att hans kusiner kunde komma till Sverige. De är duktiga och smarta, sa han, och de kommer att bidra. Han vill att de ska få den chansen. Men, sa han, han vill ändå ha ”stängda gränser”, för det är egoistiskt att tänka på sin släkt före Sverige.

Öppna gränser är inte bra för Sverige, även om det skulle vara bra för honom. Och det skulle inte ens vara bra för honom på lång sikt. Visst, några av hans kusiner skulle komma hit och få det bättre, men det skulle komma desto fler islamister, som skulle skapa problem.

Faktum är att fler med utländsk bakgrund sympatiserar med Sverigedemokraterna än med Miljöpartiet. En ansvarslös invandringspolitik går inte hem hos kloka invandrare. Särskilt inte de som förstår vad islamisering betyder. Det som behövs för att få ordning på områden som Gottsunda är stopp på asylinvandringen. Som ett första steg.

Man kan inte bara släppa in alla som säger ”asyl” för att sedan börja utreda vilka som ska stanna och inte. Särskilt inte som man inte klarar av att skicka hem dem som får avslag. Tänk om man gjorde så på krogen? Släppte in alla, och sen när de väl var inne började man kolla leg på dem. Det hade inte blivit lätt att få ut dem som inte hade leg, var för unga eller för fulla.

Men ett asylstopp räcker inte. Man behöver också lägga ner mångkulturalismen. I stället ska vi ha en assimilationspolitik som främjar svensk kultur.